Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Här skänktes de till negrerna, hvilka också erhöllo hufvudet, huden
och alla inelfvoma. Det var mycket roligt att observera dem vid
desså slagter. Först måste de hålla sig undan, så att oxen, som
skulle skjutas, ej fick se dem, ty då hade han blifvit rädd och sprungit
oroligt fram och tillbaka inom inhägnaden och således varit svårare
att träffa för den gamle mannen, som skulle skjuta honom. I
Australien är nämligen boskapen van vid att endast se män till häst och
blir derför ytterst förskräckt för en gående person. Särdeles rädda
äro de för de svarta, ej allenast derför, att dessa förekomma till fots,
utan äfven med anledning deraf, att de då och då få göra bekantskap
med deras spjut. Så snart djuret är faldt, hvilket infödingarna ha
lätt att iakttaga der de stå gömda bakom träd o. d., komma de fram
från alla håll ur skogen och ställa sig rundt omkring inhägnaden,
män, qvinnor och barn, alla lika lystna efter att få en bit af det
slagtade djuret, som nu stickes i halsen med en lång knif för att
blodet skall afrinna. Några gamla qvinnor få genast tillåtelse att komma
inom inhägnaden, och med båda händerna upphemta de i sina
korgar det på marken hoplefrade blodet. Hudens afdragande börjar derpå,
och flere män insläppas för att hjelpa till. Ingen är synnerligen
hågad för att deltaga i arbetet, men alla vilja gema komma in för att
försäkra sig om ett godt stycke för sig och sin familj. Några af de
svarte hålla djuret i benen eller i halsen, under det att andra, med
tillbjelp af den gamle mannens knifvar, afflå huden. Buken
uppskä-res och inelfvor, hjerta, lefver och lungor uttagas af den gamle
mannen och kanaken, assisterad af en och annan af de svarte, under det
att de fleste hålla sig redo att hugga åt sig de största styckena. Här
gäller det att vara om sig, ty allt detta kommer på deras del. Nu
störta flere, både män och qvinnor, inom inhägnaden, barnen likaså.
Under ett öronslitande larm och skrän uppstår én formlig strid om
tarmarna, hvar och en vill ha det längsta stycket, de slita dem
emellan sig, pojkarna bita i dem, blod och smörja stänker på de nakna
kropparna, två eller tre gripa tag i den stora magen, bortsläpa den
och slita den i stycken, ut hälla dess innehåll och dela den derpå
sins emellan. En springer ut ur inhägnaden med en af de mindre
magarna och bringar den i säkerhet hos sin hustru, som står utanför
med en korg och väntar. De mest ansedde, d. v. s. de starkaste och
de som hafva de flesta hustrurna, äro förut ense om hvem som skall
hafva sådana läckerheter som lefvern, -lungorna och hjertat.
Hufvu-det och halsen äro också mycket omtvistade, för att icke tala om
huden, som alla täfla om att få en bit af. Men det går icke så lätt att
dela en oxhud, ty den kan icke rifvas sönder. Dertill fordras
jern-verktyg; yxan och de två stora slagtarknifvarna lånas, en börjar hugga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
