Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
brosket, klöfvarna och de mjukare benpartierna försvinna i de starka
magarna.
Sådan var en slagtdag på Herbert Vale.
En och annan gång hände det, att ett sjukt djur sköts för
infödingarnas räkning. Jag erinrar mig sålunda, att en gammal ko, som
var så skinntorr och eländig på grund af bröstsjukdom (»plora»), att
hon knappt hängde ihop, hlef indrifven inom inhägnaden tillsammans
med 8lagtdjuret, för att dödas åt de svarte. Denna kreaturesjukdom
»plora» gör på somliga ställen i Australien förfärlig skada, och massor
af djur dö deraf. Med framgång inympar man sjukdomsgiftet vid
svansroten och bevarar på detta sätt många från smittan. Sjukdomen
är nämligen smittosam, och om ett djur håller på att duka under af
plora, gör man klokast i att skjuta det, för att det icke skall smitta
de andra.
Den gamla kon tumlade omkull för skottet, och nu fingo
infödingarna tillåtelse att handtera henne som de ville. De lånade en
3Txa, med hvilken de upphöggo kroppen längs hela ena sidan tätt
invid ryggraden, ty det som de tycka bäst om är njurarna och fettet.
Det syntes blott litet fett kring njurarna, men för öfrigt fans intet; det
var knappt något kött på benen, och lungorna voro nästan förtärda och
luktade motbjudande. Infödingarna kunna ej tåla det som luktar,
men här kom det ej i fråga att kassera annat än nätt och jemt de
förderfvade delarna; resten uppåts, och jag såg icke att någon blef
sjuk efter denna måltid, möjligen derför att de alltid steka köttet och
icke äta något rått.
Till dessa »civiliserade» australnegrer, som bodde i trakten af
Herbert Vale, slöt jag mig genast. Jag åtföljde dem på deras jagt-
expeditioner och till deras strider och var med ett ord tillsammans
med dem både bittida och sent. Deras språk begynte jag så
småningom att lära mig. Under mina samtal med dem kom jag under
fund med, att det på toppen af de förut omtalade skogklädda bergen
fans ett slags djur, som med all säkerhet voro nya för vetenskapen. De
voro stora som hundar, klättrade i träden och lefde af löfvcn. Djuret
kallades af infödingarna »bungari» och visade sig sedermera vara en
ny art trädkänguru.1 Jag insåg, att det var omöjligt att komma
öfver djuret utan de svarte9 tillhjelp. Det gälde alltså att göra sig
till vän med dem och lefva med dem der uppe i bergen, ty annars
skulle de snart slå ihjäl mig, så ensam som jag var. Jag beslöt mig
alltså för att kampera tillsammans med de svarte, i hopp om att finna
1 Sedermera beskrifven i »Zool. soc. Proceediugs» af professor Collett under namn
af Dendrolagus Lumholtii.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
