Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jokkai följde mig i sex månaders tid som en god vän #och hindrade
minst tre gånger sina landsmän från att döda mig.
Vi två brukade begifva oss ut för att samla folk till
expeditionen, och ofta måste vi för den skull kampera ute flere dagar. Det
visade sig också snart, alt en god hund (dingo) var absolut
nödvändig för att fånga en bungari, och det var ej alla stammar som hade
någon brukbar sådan. Det gälde således att taga reda på hvar det
fans en användbar hund, dernäst att få låna den, och slutligen att
öfvertala den man, som hunden lydde, att åtfölja oss. En dingo blir
nämligen aldrig riktigt tam, utan följer endast en eller två och till
och med dessa måste stundom, när djuret nekar att gå längre, taga
det på skuldrorna och bära det långa stycken. Ändtligen var
jagt-sällskapet samladt. Vanligtvis hade jag fyra eller fem unge män med
mig, ibland flere, ibland färre; några gånger medföljde äfven
qvin-nor och barn. Jag sjelf red, strax framför mig gick packhästen, ledd
af en infödd, vanligen Jokkai; framfor och på sidorna om honom gingo
de andra infödingarna. Oftast var det endast en dagsresa till
bergskedjans fot, der läger slogs på ett lämpligt ställe. Man måste se
efter, att der fans tillräckligt med vatten och gräs, ty hästarna måste
lemnas här, då de ej kunna tagas med in bland de täta busksnår,
som täcka bergskedjan. Deras framben sammanbindas, och sedan få
de sörja för sig sjelfva, medan vi äro borta.
Nästa morgon göres allt klart till afresan. Sedan sadlar och
betsel blifvit upphängda i träden, för att vilda hundar ej skola uppäta
dem under vår frånvaro, och sedan mina tillhörigheter fördelats på
infödingarna, börjas bergvandringen. Vanligtvis följde vi en från
bergen kommande elf, ty det är lättare att tränga fram Öfver stenar och
bråddjup utefter flodbädden än att krypa genom busksnåren, der man
blir alldeles sönderrifven af törnen och hvassa grenar. Sjelfva
bergshöjden, som äfven är beklädd med liknande snårskog, var min
egentliga jagtmark. Mången gång gjorde vi emellertid långa färder in öfver
höglandet, och ej heller började alla jagt expeditioner på samma sätt,
som jag nyss beskrifvit. Först redo vi dock alltid så långt som
möjligt, och sedan vandrade vi omkring bland busksnåren, som täcka
bergen eller växa här och der in öfver Leichhardts basaltiska taffelland.
Min proviant bestod af omkring 10—12 stycken 6alt kött i en säck,
omkring 30 skålp. hvetemjöl och en påse socker. Jag dricker icke
te, utan tillredde i stället den franska drycken »1’eau sucré», d. v. s.
helt enkelt socker i vatten. Det är en liiskande, behaglig dryck, i
synnerhet när man får vattnet så klart och godt som i
Nord-Queens-land. Här behöfver man ej, som i de vestra distrikten, koka vattnet,
innan man nyttjar det. Kallt och klart, med starkt Queenslandssocker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
