Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tigaste — kan icke afgöras, huruvida den personifierade
föreställningen varit det ursprungliga och denna bestämt det grammatiska genus
eller om ordningen varit den motsatta. Det gifves dock fall, då
san-nolikhetsskäl finnas för det förstnämda, det är, då samma
naturföremål eller samma naturfenomen hos de flesta eller alla folk
uppfattats såsom en person af ett visst kön. Då t. ex. alla folk göra jorden
till qvinna och nästan alla himmelen till man, är detta ett skäl att
antaga, att en verklig analogi och icke språkets inverkan varit det
bestämmande. Ehuru med tvekan, vill jag våga den förmodan, att
de äldre beståndsdelarna i mytologien — de som kännetecknas af
drag vittnande om vildarnas åskådningssätt — bildats utan inverkan
från språkets sida eller åtminstone med ringa sådan, och att språket
utöfvat sin makt i detta hänseende först på ett mera framskridet
stadium. Detta språkets inflytande bör dock icke, såsom Max Muller
och hans anhängare synas göra, fattas så, som om gen usbeteck ningen
alltid gifvit upphof till personifieringen; verkliga förhållandet har varit,
att den personifierande och mytbildande fantasien, af hvilken anledning
än den satts i verksamhet, dervid varit bunden af det språkliga genus.
Snarare torde man kunna påstå, att den omständigheten, att genus
kommit tjll uttryck i språket, varit egnad att försvaga den
föreställning om personlighet, som varit fastad vid vissa liflösa föremål, deri*
genom att genusskilnaden småningom blifvit ett rent formelt element
i språket. Ty det bör bemärkas, att olikheten mellan
genusbeteck-naude och icke-genusbetecknande språk icke är den, att de, som talat
de förra, förbundit sina föreställningar om ting med en biföreställning
om personlighet, under det att de, som talat de senare, icke gjort
detta eller gjort det i ringare grad. Skilnaden är endast den, att
de tillfälligheter, som råda öfver språkets utveckling, ledt dertill, att
man i de förra uttryckt hvad man i de senare underförstått.
Det har ofvan blifvit sagdt, att det abstraherande förståndets verk,
allmänföreställningama, kunna under derför gynnsamma
omständigheter utrustas med lif och personlighet samt till följd deraf komma
att uppträda i myter. Detta kan också, från språklig synpunkt sedt,
uttryckas så, att hvarje klass af föremål, som fått särskildt namn i
språket, kan redan på denna grund blifva en mytisk person. Således
kunna alla de språkliga processer, som ledt till bestämmande af namn
för klasser af föremål, äfven hafva medverkat till myters frambringande.
En bland dessa processer erfordrar en närmare betraktelse, emedan den
äfven på annat sätt spelat en rol vid mytbildningen, om också icke
så stor som Max Muller ansett. Jag menar den figurliga eller
meta-foriska användningen af ord och fraser. Såsom bekant torde vara,
hlir det behof af uttryck för nya föreställningar, som ständigt uppstår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
