Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skulle få en dörr. I 50 år hade den hjelpt sig utan en sådan, men
nu hade den nyare tidens anspråk och sträfvanden äfven hunnit hit.
Det enda felet var, att dörröppningen var sned och skef, och dörren
måste nu passas derefter.
Det är påfallande, att ju längre ner mot kusten man kommer,
desto fattigare synas infödingarna, desto fulare och sjukligare äro de.
Värmen förhindrar folket att arbeta, och växtligheten riktigt växer
den öfver hufvudet. På höglandet mötte vi ständigt indianer bärande
bördor i full marsch från den ena orten till den andra, men här nere
i kustlandet träffade vi sällan någon. Smuts, fattigdom och usel
het voro stora, och de skyldes på långt när icke af den härliga
tropiska växtligheten.
Återstoden af vägen mellan Tinta och Panzos gick öfver ett
slättland längs floden, genom den djupaste, ogenomträngligaste urskog jag
ännu sett. Trefjerdedelar af träden bestodo af palmer med tjocka
stammar af 30 fots höjd, samt långa upprätta blad af 30 till 40 fots
längd, troligeu något slags »cocos», men frukterna voro små och
oätliga. Dessa palmer stodo så tätt, att stammarna ofta rörde vid
hvarandra, och deras höga plymlika kronor flätade sina blad tillsammans.
Der vägen gick fram under denna palmmassa, bildade de långa smala
bladen, mötande hvarandra från hvardera sidan, ett riktigt götiskt
hvalf, 80 till 100 fot högt, och under detsamma stodo stammarna
likt otaliga pelare. Dock, lika förtjusande som första bekantskapen
var med denna underbara skog, lika enformig blef den i längden.
Hvarje böjning af vägen visade samma tafla, samma träd och samma
bladväxter, och förutom papegojor sågs knappast något enda djur. Pä
ett ställe flöto varma källor öfver vägen, och indianerna, som tro,
att de äro tillhåll för naturens andeväsenden, hafva för vana att, när
de gå förbi, kasta några torra stickor vid kanten af källan. Dessa
hade hopat sig så under årens lopp, att man nu hade svårt att lotsa
sig fram mellan rishögarna. Medan vi ännu voro på vägen, började
det att småregna. Jag tog på mig min regnrock, och mina mozos
drogo sina mattor öfver sig. Ett dussin indianer, som vi mötte, togo
sig särdeles egendomliga ut. De hade svept in sig i stora
Caladium-blad, som tycktes enkom skapade att göra tjenst som regnrockar.
Medan större delen af bladet hängde öfver ryggen ned till marken,
räckte de långa flikarna fram öfver bröstet, alldeles som snibbarna på
en sjal. Säkert var att bladen voro regntäta, samt mycket lättare att
bära än en tung regnkappa.
Teleman var en något bättre by än Tinta, ty den hade ett hotell.
Jag hade blifvit rådd att taga in hos en don Pedro Bustamante, och
mitt första göra blef att fråga efter honom. Det var heller ej svårt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
