Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dem allesamman och begynte att utöfva samma skräckvälde som
sina föregångare. Länge försummade den engelska regeringen att
verksamt ingripa och gifva kraft åt sina föreställningar och hotelser.
I samma mån engelsmännens1 svaghet afslöjades, intog emellertid
Ce-tywayo en allt mera hotande ställning, i synnerhet sedan han
lyckats förse sina krigare med europeiska skjutvapen. Härigenom
framkallades en krigisk stämning bland folket, de besjälades af
oemotståndlig längtan att få pröfva sina nya vapen, och det gamla
national-ropet återupplifvades: »Krig! Krig! Gif oss krig!» Då slutligen
enskilda zuluer inföllo plundrande och mördande i Natal och Cetywayo
likväl vägrade att utlemna dem till engelska regeringen, var kriget
oundvikligt. Huru detta aflopp är allt för väl kändt för att i denna
tidskrift behöfva skildras. Vi erinra endast om, att zuluerna
omedelbart efter krigsförklaringen tillfogade engelsmännen ett afgörande
nederlag vid Isandhlwana, hvarvid den svenska missionsstationen
Oscars-berg i grund ödelädes. De engelska trupperna, under Sir Garnet
Wol-seley, vunno dock snart öfverhanden, och efter den blodiga
drabbningen vid Ulundi slutade kriget med det en gång så mäktiga
Zuluri-kets fullständiga upplösning, hvarefter Cetywayo bortfördes såsom fånge
till Kapstaden. Förhållandena i Zululandet ordnades af Sir Garnet
sålunda, att landet delades mellan 13 af hvarandra oberoende
höfdin-gar, hvilka egde att temligen enväldigt styra sina respektive distrikt.
Den erfarne norske missionsbiskopen Schreuder och för öfrigt hvar
och en, som kände zuluernas nationalkarakter och historia, förutsade,
att dessa sjelfständiga höfdingar icke länge skulle kunna bevara
sämjan sins emellan, utan att denna »settlement» skulle blifva signalen till
fruktansvärda inre strider. Dessa förutsägelser gingo också snart i
fullbordan. Zuluhöfdingarna råkade i kamp med hvarandra, och landet
stod inom kort i ljusan låga, så att Natalkolonien åter betänkligt
hotades med krigiska öfverfall.
Engelsmännen visste då intet annat medel till att återställa fred
och ordning än att år 1882 återinsätta Cetywayo på Zululandets tron.
Denne, som under en tvåårig fångenskap i Kapstaden med mycken
resignation burit sin olycka, uttalade nu såsom sitt fasta beslut att
efter återkomsten bryta med det förflutna skräckväldet och regera ef
ter civiliserad lag. Ja, att döma af en märklig dröm, som Cetywayo
berättade sig hafva haft kort före afresan från Kap, syntes det till och
med, som om de allvarliga intryck af kristendomen, hvilka han såsom
yngling erfarit under vistelsen i den norska missionsskolan vid Ekjowe,
åter i någon mån hade väckts till lif. Han berättade nämligen en
morgon för sin fångvaktare, att Tyaka, Dingane och Umpande
uppenbarat sig för honom om natten och samstämmigt gifvit honom det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
