Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I samband med dessa om en rik vulkanisk verksamhet vittnande
bildningar träffas i detta landskap en stor massa afsatta mineraliska
ämnen, bland hvilka kiselsintern är den märkvärdigaste såsom bildande
hufvuddelen af de intill källorna och sprudlarna afsatta terrassformiga
bildningarna.
Ferdinand v. Hochsteiter, deltagare i Novara-expeditionen, besökte
dessa trakter 1859 och har i sitt arbete öfver Nya Zeeland lemnat
en målande beskrifning öfver de här befintliga naturundren. Vi anföra
hans egna ord för att på lämpligaste sätt orientera oss på platsen:
»Den norra delen af Nya Zeeland är, i motsats till den södra, rik
på vulkaniska fenomen. Högplatån, som stöder sig mot bergskedjornas
vestra sluttning, är på mer än hundra punkter genomborrad af de
från djupet stammande vulkaniska krafterna, som ännu i dag äro
verksamma, utan att dock i historisk tid hafva stegrats till något verkligt
utbrott.
Höga trakytiska vulkankäglor, talrika lägre basaltkullar af yngre
geologisk ålder, en lång rad af heta källor, hvilka liksom Islands
geys-rar med vissa intervaller kasta sjudheta vattenmassor i höjden,
fuma-roler, slamvulkaner och solfatarer i mångfaldig vexling erbjuda fór
geologen ett rikt forskningsfält och för turisten en följd af de
märkvärdigaste naturscenerier».
De topografiska och geologiska hufvuddragen inom detta område
äro följande.
Nästan i öns medelpunkt, vid södra stranden af Tauposjön, höja
sig på en öde, delvis med flygsand betäckt pimstensplatå de båda förut
redan omnämnda vulkanjättarna Tongariro och Rauapahu, den förra
ännu verksam såsom solfatar med två väldiga rykande kratrar1, den
senare icke vidare verksam. Vid dessa berg upprinna öns båda störste
floder, den mot norr rinnande Waikato och Wanganui, som flyter söderut.
Från den nämnda platån sluttar landet småningom mot östra kusten
vid Bay of Plenty. Några mil från kusten höjer sig här klippön
Wha-kari (den hvita ön), den andra, eller numera den tredje af Nya
Zeelands ännu verksamma vulkaner. Afståndet mellan Tongariro och
Whakari uppgår till 120 engelska mil. Mot vester sluttar äfven
landskapet ungefär på likartadt sätt som mot öster, så att Raupahu och
Tongariro synas höja sig midt på en stor, flackt sluttande båge, hvil-
1 Tongariro lär dock en g&ng under den senare tiden (den 6 juli 1881) hafva
visat tecken till starkare verksamhet. Explosioner skola hafva hörts och »eldflammor»
uppstigit ur kratern.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
