Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hare, ilar förbi den plats, der de höga skyttarna äro gömda, smattra
flere skott, och djuret stupar. Det är naturligtvis alltid schahens kula
som träffat. Pä fogeljagt lär ingen annan än schahen sjelf skjuta, men
då ett felskott från konungens bössa skulle anses som någontig oerhördt
och otänkbart, så hafva alltid de medföljande tjenarna redan förut
skjutna foglar till hands *i sina jagtväskor, och äfven om monarken
skjutit bom, kommer en af betjentema framspringande ur busksnåren med
den förment skjutna fogeln, hvilket ofta ger anledning till ganska
komiska uppträden. Det händer t. ex., att schahen skjutit på en orrtupp,
men icke träffat, och ferraschen, som ej har något annat till hands,
kommer framspringande med en rapphöna och gratulerar till det
lyckliga skottet, eller att efter ett skott två tjenare komma fram med hvar
sin fogel. Oaktadt detta egendomliga jagtsätt är Nasr-ed-Din en skick
-lig jägare, och särskildt när det gäller att på en yster gångare förfölja
en flyende kungstiger på klippiga, obanade bergsstigar eller genom täta
snår, har det öfriga jagtsällskapet svårt att följa honom. Han rider
synnerligt väl och säkert och är icke rädd för att spränga öfver en gapande
klyfta. Men olycklig den häst, som snafvar eller faller med
konungarnas konung, hans dagar äro räknade, ty han stickes på platsen, och
schahen stiger upp pä en ny häst, som hålles i beredskap. Visar hästen
deremot prof på mod och snabbhet, öfverhopas han med ömhetsbevis. I
Teheran berättade man om en häst, som gjort sig fortjent af schahens
synnerliga tacksamhet, emedan han räddat hans lif vid en tigerjagt.
Det var en hvit arab, och han blef utnämnd till general i armén, hade
ständigt 4 uppvaktande adjutanter vid sin sida och uppbar ett oerhördt
appnage, åt ur silfverkrubba och blef kommendör af solens och lejonets
orden. Vid alla processioner marscherade hästgeneralen med, omgifven
af sina fyra adjutanter.
Efter jagtens slut utdelar schahen det nedlagda villebrådet ^b>land
ministrarna och de öfriga höga herrarna och skickar ibland en eller
annan hare till de europeiska ambassadörerna. Dylika gåfvor anses
visserligen som bevis på synperlig ynnest och nåd, men de blifva dyrbara,
om de upprepas ofta, ty det är mottagarens skyldighet att gifva schahen
en gengåfva af ofantligt mycket högre värde.
Guvernörerna och folket i provinserna äro särdeles missnöjda med
de kungliga resorna, ty då schahen kommer till en provinsstad, måste
guvernören möta honom vid stadsporten och räcka honom en tallrik,
rågad med guldmynt. Denna summa indrifver guvernören af
befolkningen. Då man derför i en provins fått höra, att schahen skall komma
på besök, uppstår allmän bestörtning, och invånarna muta schahens
om-gifning att intala honom till att resa åt ett annat häll. Det berättas då
för schahen, att hungersnöd eller kolera just som bäst härjar i den
ifrågavarande landsändan och att det derför vore bättre att resa till en annan
del af landet.
Oaktadt alla dessa besynnerligheter ligger landets bästa schahen
varmt om hjertat, och hans tvenne europeiska resor hafva i synnerhet
bidragit till detta lyckliga förhållande. För att personligen få en inblick
i folkets tänkesätt gen t emot guvernörernas styrelse lät han en gång
inrätta breflådor i provinshufvudstäderna, der alla klagomål skulle
läggas ned, adresserade till honom sjelf. Men guvernörerna kringgingo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
