Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1884 — 85 till ostkusten, under befäl af kapten G. F. Holm. Frän denna
resa bärleda sig ock de vigtigaste af de antropologiska resultaten.
De antropologiska undersökningarna i Grönland omfatta för när
varande omkring 1,200 individer, ä livilka man mätt kroppshöjden,
hufvudskålens form, kroppsbyggnaden i det hela o. s. v. Härtill
ansluter sig en rad af undersökningar, mähända mindre intressanta för den
stora allmänheten, men som redan kastat och i framtiden skola kasta ett
betydligt ljus öfver den intressanta ras, som kallas eskimåer ooh som är
utbredd öfver större delen afjordens arktiska område. Det är klart, att en ras,
som har en sä stor utbredning, icke kan vara likartad. Visserligen
lef-ver den under i det hela likartade förhållanden, men skiljaktigheterna äro
dock tillräckligt stora för att medföra betydliga och äfven påvisade
olikheter i de skilda stammarnas yttre habitus och icke minst i deras
andliga utveckling. Den mest typiska eskimåbefolkningen är, enligt tal:s
mening, den, som lefver ett isoleradt lif omkring Angmagsalikijorden
pä Grönlands ostkust och som blifvit närmare känd genom kapten
Holms ofvannämnda expedition. Den består af blott omkring 550
individer, men är en kraftig, intelligent och energisk befolkning, som
just pä grund af isoleringen och gynsamma naturliga lefhadsvilkor
utvecklat sig bättre i fysiskt och andligt afseende än andra eskimåiska
stammar. Medelhöjden är 1<>4,7 cm., alltså blott obetydligt under den
danska folkstammens, omfånget kring bröstet är 93,7 cm., eller 2—3 tum
större än det som är föreskrifvet för danska soldater, extretaiiteterna äro
kraftiga, och rasen är på det hela taget sund. Den har också utvecklat
en sjelfHtändig kultur, särskildt en konstindustri, som måste förefalla
öfverraskande.
Om mån pä grund häraf nödgas frångå den häfdvunna
föreställningen om den karakteristiske eskimåen, så måste man ock anse mänga af
de i andra trakter lefvande eskimåstammarna såsom degenererade; de
på Grönlands vestkust boende äro det derför, att de äro uppblandade
med europeer,, de i den arktiska arkipelagen kringströfvande derför, att
lifsvilkoren der äro så ogynsamma. Men längre, vester ut, vid
Mackenzie-och Andersonflodernas utlopp, finner man åter en kraftig eskimåstam,
ehuru den i moraliskt afseende är förderfvad till följd deraf, att den
lefver sida vid sida med indianstammar, som bekriga densamma. Teorien
att eskimåerna aftaga frän vester till öster är alltså ett missförstånd; i
verkligheten står deras intellektuela och fysiska utveckling i noga
förhållande till «le omständigheter, hvarunder de lefva.
Ehuru rasbegreppet ej kan betraktas annat än *som helt och hållet
konventionelt, sä torde man dock kunna säga, att om det någonstädes
finnes en begränsad ras, så är det eskimåerna. Detta framgår af
öfver-rmsstämmelsen i så väl antropologiskt som språkligt hänseende mellan
alla de stammar, som bebo det oerhörda området mellan Grönlands
ostkust och Beringssund. För närvarande stå eskimåerna i skarp motsättning
mot indianerna i söder och mongolerna i vester, men tidigare har deras
utbredning varit vida större än för närvarande. De kunna, enligt tal., betraktas
såsom den sista resten af en ursprunglig amerikansk ras, hvars förfäder,
nära beslägtade med de nu lefvande papuerna, invandrat öfver
Söder-hafvets öar. Denna ras utbredde sig öfver hela Amerika, och ännu finnas
rena och oblandade lemningar af densamma spridda från Kap Horn till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
