Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jag hade suttit s& en god stund, då man började nalkas från flere
häll, synbarligen i afsigt att omringa mig. Jag spanade förgäfves efter
någon af de mina, ehuru jag var öfvertygad, att de sökte mina spår.
Efter lång väntan syntes dock i fjerran någonting hvitt. Det måste
vara Schwerins Stanleyhatt. Riktigt, det ena hufvudet dök nu upp
efter det andra, och vi skakade snart hvarandras händer. »Kom ihåg»,
sade min kamrat, »att man i Afrika på okänd mark aldrig går ensam
och obeväpnad».
Oaktad! denna min förtviflade ansträngning, hade jag i alla fall
ej uppnått Inkissi, och det var med en viss motvilja som kaffrerna kunde
förmås följande dag att taga vägen åt detta håll. De befarade
synbarligen ett anfall af infödingarna, som med ökad förvåning och
förargelse sågo oss nalkas deras »heliga flod». Efter många omvägar
lyckades vi få vattnet i sigte, men från sjelfva flodbanken skilde oss
ett kärr, som vi först måste öfvervada. Stränderna hade alldeles
ändrat natur. Ändtligen stodo vi der, mätande med Ögat bredden till
andra stranden. Afståndet var omkring 100 meter, vattnet gulgrått
med stark strömhastighet, rtindt omkring lågland. Inga kanoter sågos
till, men man- försäkrade oss, att på floden ofvanför talrika fiskare funnos.
Barometerobservationen visade 422 m. Då vi vid N’Selo, vår
utgångspunkt, hade iakttagit 321 m., skulle således höjdskilnaden vara 101 m.
Hvilken förvåning måste det ej väcka hos de infödde att se en
menniska ådraga sig så många obehag, blott för att ett ögonblick hänga
näsan öfver en vanlig vattenyta. De måste naturligtvis tro, att här
förelåg något sataniskt knep.
Vi återvände som vi kommit, och säkerligen började byn
N’Gön-golos invånare en ny tidräkning från denna dag.
Vår Antonio, vägvisaren från Banza Lengi, följde oss fortfarande
I
och berättade, att man velat taga fatt på honom och döda honom,
emedan han varit oss behjelplig att framtränga genom N’Gongolo till
Inkissi.
Man får vid Kongo ej undra på, om man stundom blir
egendomligt bemött af infödingarna; grunden dertill är ofta att söka mera i
deras vidskeplighet än i fiendtlighet. Det finnes höfdingar t. ex.,,
som af fetischmännen blifvit förbjudna att någonsin skåda en hvit
man, emedan de då måste dö. Man kan således förstå den fasa, man
på vissa ställen omedvetet injagar.
Detta var sista gången vi sågo Inkissi, som beskref en båge mot
öster, under det att vi gingo söderut Passerande midt genom en
pågående marknad rönte vi ingen illvilja, något som annars icke är
ovanligt. Qvinhorna lemnade visserligen sina platser, men hejdade
sig vid våra vänliga tillrop, öfverallt ljöd »m’ bote mundele» emot ose.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
