Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
plats vilja de, liksom de flesta andra afrikaner, ej binda sig. Stora
tillfälliga ansträngningar och strapatser och dessemellan ett lif af lättja
— se der hvad som är karakteristiskt för dessa menniskor!
Jag fick en gång tillfälle att se ett femtiotal Mundom bes utföra
en krigsdans efter äkta sydafrikanskt manér. Männen hade rangerat
sig på två led midt emot hvarandra, på ett afstånd af omkring femtio
meter. Först började de under en låg gnolande sång att dansa hvar
och en på stället, svängande sina vapen öfver hufvudet och hotfullt
skakande desamma mot sina vis-å-vis’er. Ett skrik höres, och nu rusa
de båda partierna med höjda spjut emot hvarandra; man kan tro, att
det är allvar på farde, men de stanna snart åter, och nu figurera de
mot hvarandra. Med höga språng kasta de sig än åt den ena sidan,
än åt den andra, stickande med spjuten i marken och i luften,
låtsande vara inbegripna i en het batalj, och allt detta under tjut och
skrik, som ännu mer förhöjer effekten af det intressanta skådespelet.
Men låtom oss lemna Mundombes för att med några ord omnämna
en svagt representerad och i utdöende stadd ras, som äfven befolkar
dessa trakter.
Den nakna, rödbrända ökenkusten från Mossamedes till halfvägs
upp mot Benguela är, trots sin ogästvänlighet, dock icke folktom. För
den, som från sjösidan betraktar detta Saharalandskap, låter det
nästan otroligt, att menniskor kunna välja ett sådant område för att lefva
i, och dock är det så. De infödingar, som här vistas, äro vidt skilda
från Mundombes och deras i det inre boende stamförvandter. De karga
förhållanden, hvari de lefva, hafva på dem tryckt sin prägel, de äro
små och spinkiga, hafva något snedt liggande ögon, ljusare hudfärg
och skilja sig såväl genom utseende som lefnadsätt från andra
afrikaner. Dessa menniskor, nMuquicesa kallade, lefva i det enklast möjliga
naturtillstånd. De lifnära sig af fisk och musslor, som i stor mängd
finnas utefter kusten, och steka sin föda öfver eld, innan den
fortåres. De hafva inga bostäder, ej ens den uslaste hydda, utan i små
flockar eller familjer draga de fram och tillbaka utefter kusten; då
natten öfverraskar dem, gräfva de en grop i den heta sanden eller
söka de rätt på någon grotta i klipporna, och i denna krypa de ihop,
den ene intill den andre likt hundar, och hviia så till följande dag
för att åter börja sin kamp för lifvets enklaste nödtorft — en hög af
muæelskal och litet aska utvisar hvar deras hviloställe varit.
Muquices äro som sagdt ständigt på rörlig fot, och det är deraf
klart, att gamla och orkeslösa medlemmar af familjen skola blifva
besvärliga att medföra. Derför, då en individ af detta folk uppnått
den ålder, att han ej längre orkar följa de öfriga så, utan att han
på förband derom underrättas, träffar honom helt plötsligt ett dödande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
