Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
enda undantag, visade sig tillhöra den långhufvade, den dolikocefala
formen, hvarigenom vanns ett nytt stöd för den äsigten, att Skandinavien
redan under den senare stenåldern varit bebodt af ett folk, hvars
kra-niologiska raskarakter väsentligen öfverensstämde med det folks, som nu
här finnes.
Då underrättelse först ingick om kraniefyndet på Stora Förvar, så
föreföll det, som om detta skulle kunna sättas i paritet med det bekanta
Neandertbalsfyndet och fyndet från Spy i Belgien. På båda dessa ställen
hafva blifvit träffade kranier, som genom sin låga panna, kraftigt
utvecklade ögonbrynsbågar och starka muskelfästen visat sig tillhöra en
mycket lågt stående, nära nog apliknande ras. Vid närmare
undersökning af Karlsöskallarna hade det emellertid visat sig, att de närmast
liknade de kranier af ’den långsträckta formen, som förut anträffats i
Vestergötlands stenålderegrifter, och ehuru de visade temligen låg panna
ocl> temligen starkt utbildade ögonbrynsbågar, förek om m o dock ej dessa
karakteretecken i så hög grad, att det kunde vara fråga om någon
sammanställning med menniskorna från Neanderthal och Spy. Tvärtom
talade allt för att grottinvånarna på Stora Karlsö stått mycket nära den
ras, som under stenåldern bebott mellersta Sverige.
Bland menniskobenen från Stora Förvar funnos äfven ett antal, som
visade sig vara klufna på längden. På sådant sätt brukade ej ben af
sig sjelfva sönderfalla, hvaremot man ofta bland fornfynd träffade
djurben, som blifvit så behandlade för att åtkomma märgen. Man kunde
alltså vara böjd att i dessa ben från Stora Karlsö se bevis för att
kannibalism derstädes varit utöfvad. Några märken af redskapets slag mot
benet hade dock ej kunnat upptäckas, och ehuru någon annan förklaring
på det nämda förhållandet för närvarande icke kunde gifvas, manade
dock åtskilligt till föreigtighet vid kannibalhypotesens framställande.
Slutligen höll friherre A. Klinckowström ett föredrag om den svenska
Spetsborgsexpeditionen 1 890.
Denna sommars svenska expedition till Spetsbergen, var såsom så
många föregående till största delen bekostad af baron O. Dick son. Dess
hufvudändamål var geologiska och zoologiska undersökningar på vestra
Spetsbergen. Deltagare voro kandidat G. Nordenskiöld, geolog; baron
A. Klinckowström, zoolog. Dessutom medföljde såsom biträde vid de
vetenskapliga arbetena studeranden J. A. Björling.
För expeditionens räkning förhyrdes i Tromsö jakten Lofoten om
49 tons. Dess besättning utgjordes, utom skepparen M. Johnsen, af 7
man. Dessutom medfördes 3 stensprängare för försöksarbeten i de rika
koprolitlagren vid Isfjorden.
Den 17 maj lemnade expeditionen Tromsö. I skärgården utanför
gjordes ett par dagars uppehåll, hvarunder några af Kenös märkliga
kalkstensgrottor besöktes.
Öfverfarten till Spetsbergen varade 14 dagar. Det ingick i
expeditionens plan att i och för geologiska iakttagelser landstiga på
Beeren-Eiland. Visserligen hindrade ingen is, men täta dimmor insvepte hela ön,
innan man hunnit sätta ut några båtar för landning. Det ansågs ej
råd-ligt att längre dröja i detta under tät dimma, stiltje och sjögång föga
angenäma grannskap.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
