Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
var uppenbart, hvarför Scherseth och Andreas hvaije afton satte ut
garn, utan att dock i hvarken Pana- eller Varsuguelfvama få en enda
fisk. Jag åter begaf mig in i skogen och var nog lycklig att nästan
alltid återkomma med något matnyttigt, ehuru det var ovant nog att
skjuta med venster hand och den sjuka högra som stöd. Sålunda
hemfördes till lägerplatsen ripor, tjädrar och framför allt orrhönor.
Allt eftersom vi nalkades hafvet, blef Panaelfven bredare, men
i samma mån grundare. Att det ena tillflödet efter det andra
förenade sig med hufvudelfven, tycktes ej ha någon inverkan på djupet,
och ej heller medförde det ständiga regnandet någon förbättring. Det
var i sanning en sorglig tillvaro att steg för steg släpa en otymplig
. båt, med vattnet ena stunden till fotleden, andra stunden öfver knäet,
allt under det att regnet genomblötte en ända in på kroppen. Och
föga bättre var det, då man vid mörkrets inträde skulle söka sig hvila,
ty mygg och köld förjagade sömnen. Regnade det under natten, och
så var ofta förhållandet, dröjde det i allmänhet ej länge, förr än tältet
blef obeboeligt, och äfven under uppehållsväder var fuktigheten sådan,
att filten, det enda vi hade fcfver oss, var så våt, som om det regnat
på honom ett par timmar, och försökte man om morgnarna att stryka
eld på i byxfickan förvarade tändstickor, så var detta mer än en gång
en fåfäng möda. Det enda hoppet var, att vi snart skulle hinna
fram till den stora Varsuguelfven, till hvilken Panaelfven är en
biflod, men huru bedragna kände vi oss ej, då vi slutligen nådde fram
till denna och funno honom ofantligt bred, men — om möjligt ännu
grundare än sitt tillflöde.
Men äfven den sista sträckan låg slutligen bakom oss, och pä
sjette dagen, efter det vi börjat dragningen på Varsuguelfven, kommo
vi ut ur den skog, hvari vi så länge varit instängda. Den 27 aug.
anlände vi till Varsuga, och därmed voro mödorna slut. Denna
plats, belägen på ömse sidor om elfven med samma namn, utgör en
fredlig by med omkring 500 invånare. Här blefvo vi välvilligt
mottagna af bönderna, hvilka med förvåning lyssnade till berättelserna
om våra vexlande öden. Sedan vi. under tvenne dygn återhemtat
oss, fortsattes färden med rysk lots genom de både många och farliga
forsarna, och den 29 aug. anlände vi slutligen till Kusomen, där
vår ankomst ej väckte mindre uppseende.
Kusomen Ur en ej obetydlig hamnplats vid Hvita hafvets
nordkust med 500 invånare. Staden ligger på östra stranden af
Varsuga-elfven och är anmärkningsvärd för den sandöken, som så långt ögat
når utbreder sig öster ut. Vid biåsväder yr sanden genom gatorna
och bildar verkliga drifvor. Ett sådant skådespel fingo äfven vi
bevittna, ty kort efter vår ankomst utbröt en stark sydvestlig storm, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
