Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ute på Upemiviks isfjord, och nu började en liflig seglate mellan
rörliga isberg och häftiga brottsjöar, som fr&n det öppna hafvet vräkte
mot land. Vi måste flera gånger vända om och söka oss en «.nnart
väg genom de ofta hoppackade ismassorna. Flera gånger spolade
vågorna öfver båten och slungade den upp mot de kringdrifvande
isbergen, hvilka den med möda hindrades att töraa emot. Slutligen var
jag tvungen att söka komma in till Saitok, ett ställe där en
grönlän-darfamilj bor, för att vi alla skulle kunna få hvila från den
ansträngande färden. Stormen var då värre än förut, och snö föll mot den
våta marken vid en temperatur af 0°. Det var endast med den
största motvilja jag lät grönländarna komma till Saitok, ty jäg var rädd
att de skulle föredraga att stanna hos sina landsmän framför att i
sina genomblöta kläder ro vidare. Sedan jag tillbragt 4 timmar i
Saitok, begaf jag mig åter därifrån och for nu i bättre väder vester
om Kangarsuk. Den 30 vid middagstiden kom jag fram till
Tasin-sak, den nordligaste af europeer ständigt bebodda ort på jorden
(73° 22’ n. lat.). Under vägen syntes ingen nämnvärd vinteris.
Därför hade också storbåten från Upemivik sluppit fram dit ett par
dagar innan jag kom. Alla invånare i Tasiusak voro till mötes på
stranden. Väl hunnen upp i land, hade jag att vada uppför en
backsluttning i den mest slippriga röra af gyttja, tran m. m.
Tasiusak består af två hus, hvaraf det ena är beboeligt blott
under sommaren och det andra begagnas till handels- och materialbod,
samt ett tjogtal små låga, ytterst snuskiga grönländarkojor. Jag
måste här åter stanna några timmar, både för att låta mina fyra
grönländare hvila och för att uppgradera en omkring 600 meter lång
lina, med hvilken jag skulle göra lödningar för att bestämma vattnet»
temperatur vid olika djup.
Under de dagar, som gått sedan jag lemnade Upemivik, hade’
jag måst låta grönländarna nöja sig med ett par skeppsskorpor om
dagen; kaffe kunde de endast en gång få till följd af omöjligheten
att göra upp eld med sura vedpinnar. Andra resande i Grönland
hafva ofta klagat öfver att de varit så beroende af grönländarnas
nycker. Min åsigt är, att denna nyckfullhet beror på att man låtit dem
lefva bättre, än hvad de äro vana vid. Jag ansåg att de skulle blifva
lydigare, om de fingo arbeta hårdt och därtill fingo litet mat; och
vid återkomsten från denna båtfärd fann jag, att jag icke hade
missräknat mig.
Jag träffade i Tasiusak bland andra en »blanding», kateketen
Olsvig, som 1883 hade följt med ångaren Sofia till Kap York. Han
försäkrade, att det förut omnämnda Wilcox Head skulle vara en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
