- Project Runeberg -  Ymer / Årgång 11 (1891) /
244

(1882)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

karalbbyn; äfven invånarna voro till utseendet föga skilda från
kar&T-berna. Dräkten var däremot helt olika, då arowakernä numera antagit
koloninegrernas dräkt; endast vid högtidligare tillfallen, dansar o. d.
visa sig numera kvinnorna i sin vackra nationaldräkt, ett omkring
en kvadratdecimeter stort förkläde (Kvejou) af i synnerligt smakfulla
mönster ordnade pärlor. För öfrigt tycktes mig skilnaden mellan de
båda stammarna vara tämligen ringa. Hängmattor, hus, vapen m. m.
voro i allmänhet öfverensstämmande med karaXbernas.

Vi inkvarterades hos höfdingen, som mottog oss mycket vänligt
och lofvade att följa oss på jakt under vår vistelse i byn. Under de
följande dagarna fick jag sålunda rikt tillfälle att beundra den snart
sagdt otroliga skicklighet hvarmed indianerna kunna följa ett spår och
ljudlöst smyga genom snår, där européens minsta rörelse framkallar
rassel och brak i de tallösa torra kvistar och lianer, som öfverallt
spärra vägen. Vår sista jakt egde rum i en liten, ett par kilometer
uppåt floden liggande »creekB. Knappt hade vår lätta corial lemnat
flodens solbelysta yta, förrän vi omgåfvos af urskogens mystiska
skymning. Den lilla, 3 å 4 m. breda »creeken» slingrade sitt mörka lopp
under ett praktfullt löfhvalf, hvars gröna bladmassor endast här och
hvar genomsläppte det till en egendomlig halfdager dämpade solljuset;
på båda sidor om oss reste småskogens avarra- och pinapalmer sina
ogenomträngliga löfväggar, ur hvars djup cikadernas skärande stämmor
ljödo i omvexling med dufvornas melankoliska kuttrande och
hocco-hönsens (Grax aUector) brummande locktoner. Här och hvar
spärrades vägen af halft kullfallna träd, jättelika stammar täckta af
bromelia-ceer och praktfulla orchideer.

Vi hade, drifna af indianernas ljudlösa årtag, glidit ett godt stycke
uppåt creeken, då jag hörde höfdingen hviska: »Aboma»; jag vände
mig hastigt om och varseblef tätt invid mig i det höga strandgräset
en af dessa jätteormar, som jag redan uppgifvit hoppet att få se.
4boman (Eunectes murinus) är den största af alla kända ormar, och
om också uppgiften om exemplar af mellan 40 och 50 fot böra
upptagas med varsamhet, så står dock fast, att aboman når en längd af
10 m. och mer. Det ifrågavarande exemplaret var visst icke någon af
artens jättar, men syntes mig dock respektabel nog där han låg hoprullad
i gräset, endast ett par famnar från corialens stäf. En kula genom den
tjockaste delen af kroppen tycktes ej bekomma honom det ringaste,
men vid ett skott hjorthagei genom halsen for han hväsande upp mot
Eriksen, som satt främst i corialen; mitt andra hagelskott, som nästan
skilde hufvudet från halsen gjorde emellertid önskad verkan. Vi
fortsatte nu vår väg uppåt creeken, där jag under dagens lopp lyckades
ialla ytterligare en aboraa. Vid närmare undersökning funno vi, att

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:47:18 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ymer/1891/0258.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free