Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kasterna (the low-caste Hindus) — andra åter föredrogo att såsom fria
bryta sig nya falt i skogarna och bland bergen. Dessa senare lefva
för närvarande såsom spridda stammar i mellersta och norra Indien,
vanligen kända onder benämningen de pkolariskap folken. Till dem
höra santalerna äfvensom Munda-, Lar ka-, Bhumij-, Khorva-stammama
i Chutia Nagpur, Kharia-folket i Singbhum (längre i sydvest),
Juang-folket i Orissa, Kur- och Kurku-folket öster om Jabalpur, Savara-folket
i Cirkars (sydvest om Orissa), Mehto-folket i Nordvest-provinserna, samt
i sydliga Radjputana och nordliga Mahratta-landet Bhil folket, som
jämte santalerna är det talrikaste folket. Man har säkra historiska
såväl som etnologiska och språkliga bevis för att de kolariska folken
icke, Båsom Sir W. Hunter påstår, kommit från nordost utmed
Brahma-putra, utan från nordvest genom Hindukus-passen. Arieraa drefvo
dem visserligen upp i Vindhya-bergen, men här lefde de ännu såsom
ett folk och hade flera rätt starka fästningar, intill dess
muhammedanerna i 13:de århundradet intogo dessa och förskingrade folket.
Santalerna äro de första kolarer, som inkommit i Bengalen. I
Nagpur bestod under ett par hundra år ett kolariskt välde under
ko-nungastyrelse; fyra kolarstammar lefva ännu där, såsom vi ofvan nämnt,
nämligen i Chutia Nagpur, och från detta sistnämnda land var det
som santalerna i slutet af förra århundradet inkommo i sitt nuvarande
hemlands vestliga del. Från århundradets början kunna de anses
hafva besatt hela landet. Detta skedde utan strid, ty en föregående
hungersnöd hade bortryckt den förutvarande befolkningen.
Santalerna hafva först genom missionärerna fått bokstafsskrift och
litteratur; de hafva således inga litterära minnesmärken, men däremot
hafva de en muntlig tradition, som bevarats med stor trohet därigenom,
att yngre män med lust och begåfning därför tagas till lärjungar hos
någon äldre s. k. murubi, som till stor del ord för ord lär dem
förfädernas sägner, minnen och sånger. Missionär Skreferud har från en
sådan, särskildt framstående murubis mun nedskrifvit alla dessa sägner,
traditioner och sånger, och ur denna samling, som 1882 utgafis i
bokform (på santali), utgörande 304 sidor 8:o, komma vi i det följande
att göra åtskilliga utdrag.
Santalerna säga, att åt solens uppgång till ligger menniskosläktets
stamort. I begynnelsen fanns blott vatten och under vattnet jord.
Då skapade Thakur vattendjuren: kräftdjuren, alligatorn, krokodilen,
pboarp-fisken (de större fiskarna), pitjap-fisken (räkorna, de mindre
fiskarterna), masken (kräldjuren), sköldpaddan med flere. Därpå beslöt
han att skapa menniskorna och skapade ett par af jord, men då han
skulle gifva dem lif, steg från höjden pdag-hästenp (solen) ned och
trampade dem i stycken. Thakur blef däröfver mycket bedröfvad och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>