Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mer modern ut ur huset — en santalqvinna är ofta på benen dagen
efter sin nedkomst — hon sätter sig med barnet på knäet och
jordemodern gifver henne vatten, hvari blandats litet kogödsel (som ock
tankes renande); af detta vatten måste hon dricka litet och med
handen stryka litet på hufvudet. Jordemodern blandar så litet mjöl i
två skålar vatten, och ur den ena stänker hon männen på bröstet, ur
den andra qvinnorna, börjande med offerpresten och hans hustru, som
vid tillfället äro de förnämsta. Härpå skall namngifningen ega rum;
den förstfödde sonen bär farfaderns namn, den andre morfaderns; den
förstfödda flickan bär farmoderns namn, den andra mormoderns, de
öfriga bära farbröders, morbröders, fastrars och mostrars namn. Efter
namngifningen trakteras hela sällskapet med ris, kokt i vatten med
bittra blad.
Kommer döden, så står man ju tröstlös. Qvinnorna skrika
och gråta, slå sig för bröstet och pannan och sjunga dess emellan
klagosånger. När modern dött, sjunga döttrarna:
Ack, ack, du mitt mjölketräd,
Du har dÅ fallit, mitt mjölketräd,
Hvart jag uu går hän.
Ser jag bilden af mitt mjölketräd.
Ack, ack, hur mången gång
Du täckte oss med vingarna som fågeln.
I dag, o moder, skakade du vingarna af
Och lemnade oss fågelungar tillbaka.
Ack, ack, hvar gång jng hemåt vände,
Så satt min moder där i hemmets dörr,
Och mötte mig med smekningar,
Som stareungen.
Santalerna bränna sina döda på bål, hvarvid byns folk samlas.
’Odjha’en’ svänger en oflferböna öfver bålet; den aflidnes närmaste
arf-vinge sitter eld på en flik af den dödes kläder med bortvändt ansikte,
och de öfriga släktingarna kasta hvar sitt vedstycke öfver bålet.
Under förbränningen blifva männen rakade ett stycke på afsjånd, och
när bålet nedbrunnit, upptager arfvingen ur askan ett ben, hvarpå
han gjuter saffransvatten och mjölk; därpå förvaras det i en kruka, tills
det blifver buret till floden. Denna sista akt kan ske äfven ett par
år efter förbränningen, ty man vill ej göra den långa% färden ensam.
Flera byar förena sig vanligen, d. v. s. blott de aflidnes anhöriga.
Det är nämligen i Da mudar-floden som benet måste kastas, för att af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
