Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ögonblickligen anträdde han återvägen och berättade för sina bröder om
det stora vattnet. Det beslöts då, att de skulle draga kanoten öfver
fjället ned till det stora vattnet. Men kanoten var så tung, att den
klämde ned fjället, så att där vardt en stor dalremna i stället, och
Vanuck-elfven begynte söka sitt utlopp här, och sjölejon, hvalar samt
många andra hafsdjur följde den stora kanoten i spåren in uti insjön.
Ännu i dag finner man där sälhundar, och det heter i sagan, att
många af de hvalar, som förirrade sig hit, förvandlades till berg.
Indianerna berätta också, att på ett ställe midt i insjön ligger en
väldig hval, förvandlad till sten.
Wakilmaj reste nu med sina bröder vidare genom Vanuck-vattnet,
till dess de kommo till en stor elf, hvilken de gåfvo namnet Somkall.
Wakilmaj hade fått en underbar käpp till skänks af höfdingen
Pelkhanny: i ena änden var lif och i den andra död. Då de kommo till
den ofvannämnda elfven, sam sjölejonet förbi dem och ärnade begifva
sig längre upp i vattnet. Häröfver vardt Wakilmaj så förbittrad, att
han grep den långa pålen, med tillhjälp af hvilken man drifver
kanoterna upp genom elfvarne, och kastade densamma efter sjölejonet.
Men djuret dykte hastigt under vattenytan, och den långa pålen vardt
sittande fast uppe i ett närbeläget fjäll, där den förstenad sitter ännu
i dag.
Indianerna ha ofta visat mig denna så mycket omtalade stenpåle
eller, som den på Bella Colla-språket heter, Skallakt.
Här i Somkall-elfven lemnade de sin kanot och begåfvo sig upp
för elfven i nordostlig riktning. Men de träffade icke på någon plats,
som aldrig så litet lämpade sig för att tjena dem som boningsort,
utan rundt omkring syntes bara högfjäll och stora glacierer. De
blefvo alltså nödsakade att återvända till Vanuck-vattnet, där de togo
reda på sin kanot och slogo nu in i en nordlig riktning. Då de
kommo till sjöns norra ände, flöt där en elf ned. Där påträffade de
sjölejonet, som hade bosatt sig här. Häröfver vordo nu Wakilmaj och
hans bröder högeligen förgrymmade, och det bestämdes, att sjölejonet
skulle dräpas och utrotas från Vanuck-vattnet. Wakilmaj tog nu sin
trollstaf, vände dess dödande ände mot sjölejonet och befallde detta
att förvandla sig till stora träklossar, som skulle flyta omkring på
Vanuck-vattnet, så länge menniskor bodde på jorden. Sedan den
dagen har det aldrig funnits sjölejon i Vanuck-vattnet, men de stackars
varelser, som förvandlades af Wakilmaj, Sissauch-dansens öfverbringare,
simma ännu i dag omkring i Vanuck-vattnet.
Indianerna våga ej yttra ett ord, när de få se en af dessa stora
trädstammar, som så ofta komma till syne i Vanuck-vattnet, ty de
hysa den tron, att om man säger ett ord, när man passerar förbi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
