Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förneka möjligheten af inverkan af en under årtusenden, generation
efter generation, skedd stympning, är naturligtvis icke tillbörligt, men
några direkta, påtagliga bevis för antagandet af en sådan inverkan
föreligga icke.
Det är ganska antagligt, menar man, att kattor och hundar i det
tama tillståndet icke längre hafva gagn af sin svans och att denna
del därför är stadd i reduktion, men äfven denna förklaring faller ju
under den Lamarckska principen om »bruk och icke-bruk».
Weismann företog sig, för att finna direkta bevis, att å ett antal
råttor afhugga svansen, kull efter kull, och noga undersöka deras
af-komma genom ej mindre än fem generationer. På 849 sålunda af
idel »afsvansade» föräldrar födda råttor kunde han icke i ett enda fall
finna någon ärfd förändring af svansen: hvarenda unge företedde vid
födelsen normalt bildad svans.1
Vid en granskning af alla andra för ärftligheten af yttre skador
och stympningar anförda bevis fann Weismann intet enda hållbart.
Sådant är förhållandet med hänsyn till den genom årtusendena af
israeliterna utförda circumcisionen, sådant ock med förkrympningen af
kinesiskornas fotter, äfvensom med det hos åtskilliga folk häfdvunna
genomborrandet af näsa, öron och läppar, utslåendet af framtänderna
m. m. Man eger icke något bevis för att Ijos dessa folk ett enda barn
företett de nämnda egenskaperna såsom nedärfda; i hvarje generation
måste de förvärfvaa på nytt.
De s. k. »bevis», säger Weismann, hvilka pläga anföras, hvila
mestadels på hörsägner och befinnas vid närmare granskning icke
vederhäftiga.
Men om man således måste gifva den tyske zoologen rätt
där-uti, att ännu icke något fullgiltigt bevis föreligger för den direkta
ärftligheten af sådana förvärfvade egenskaper, som bero på stympning
af någon del af organismen eller i allmänhet af en yttre skada
(Ver-letzung) därå, så är därmed icke det ifrågavarande vigtiga
ärftlighets-problemet i sin helhet löst. Åtskilliga biologer äro icke sinnade att
antaga Weismanns ärftlighetsteorier, åtminstone icke i hela deras vidd.
Tvärtom har under de senaste åren en ganska kraftig opposition
däremot gjort sig gällande; bland dem som kraftigast fört denna strid
är den berömde engelske filosofen Herbert Spencer. Man har sålunda
framhållit, att utan ärftlighet af förvärfvade egenskaper vore en
småningom skeende omvandling, förändring af organismerna svårligen
möjlig; evolutionsläran skulle sakna ett af sina säkraste stöd, en af
1 Från Amerika liafva visserligen omtalats försök med råttor, diir arf af
svaus-löshet genom länge upprepad stympning skulle ådagalagts, men någon säker kontroll
öfver uppgifternas riktighet föreligger icke.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
