Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att dess axellinie bildar en mer eller mindre utpräglad vinkel med
det öfriga benets längdaxellinie. De tvenne å benhufvudets öfre yta
befintliga ledytorna, hvilka vetta mot knäleden och medels de båda
ledbroskringarna (meniskerna) leda mot lårbenets ledutskott
(kon-dylerna), äro hos de flesta europeer i den upprätta kroppsställningen
tämligen horisontelt riktade, d. v. s. de bilda en mer eller mindre
rät vinkel med skenbenets längdaxel; i de fall åter, då benhufvudet
är bakåtböjdt, slutta de båda ledytorna bakåt-nedåt och bilda en
spetsig vinkel med denna längdaxel.
En fransk antropolog, Collignon *,\som först synes hafva
uppmärksammat denna bakåtböjning af skenbenets hufvud och som gaf den
benämningen skenbenets retroversion, fann den icke utvecklad hos
nutida menniskor, men däremot iakttog han den hos ett antal
förhistoriska skelett, som tillvaratagits vid Bollwiller (Haut-Rhin) och
antagligen härrört från kvartärtiden; han påpekade, att denna
karakter äfven förefinnes hos gorillan, och ban sammanstalde den
med detta djurs oförmåga att gå upprätt.
Den belgiske zoologen Fraipont, som tillsammans med geologen
Lohest gaf en utförlig beskrifning af de af den sistnämnde forskaren
vid Spy-grottan i Belgien funna urtida menniskobeneu, en hufvudskål
med underkäk, ett lårben och ett skenben, fann detta sistnämnda ben
förete en betydande retroversion med bakåt sluttande ledytor och drog
däraf, såväl som af lårbenets starka böjning, i likhet med Collignon,
den slutsats, att dessa ur-menniskor, om än i något mindre grad än
gorillorna, gått med böjda knän och alltså ej haft en sådan upprätt
ställning som nutidens menniskor.
Det borde vara af synnerligt intresse att erfara, i hvad mån de
s. k. naturfolken och särskildt de lägsta menniskoraserna förete de
ifrågavarande karaktererna i sin skelettbildning. Den skotske
anatomen Sir William Turner1 2 3, som haft till sin disposition de många af
Challenger-expeditionen hemförda skeletten af olika menniskoraser och
å dem utfört en följd af intressanta undersökningar, har därvid bland
annat fäst uppmärksamheten på flera hos dem förekommande
karakterer, som han anser bero af olika lefnadssätt och vanor. Hvad
särskildt skenbenet beträffar, har därefter engelsmannen Arthur Thomson*,
dels på grund af undersökningar å de i College of Surgeons museum
i London befintliga rasskeletter, dels af nyssnämnda Challengermaterial,
1 Collignon, Revue d’Anthropologic, 2 Sér. T. 3, 1880.
3 William Turner, Challeuger-Reports; and The Journal of Anat. and Physiol.
V. 21, 1887.
3 Arthur Thomson, The Journal of Anat. and Physiol. V. 28 (1889) oeh 24
(1890).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
