Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fot. Och när kölden nädde sitt maximum, skulle sålunda de arktiska
och alpina flororna hafva förekommit blandade på mellersta Europas
lågland, hvarest de bildade istidens växtvärld, »glacialflorani, såsom
Engler sedermera kallat densamma. När isen därpå åter afsmälte,
vandrade glacialflorans arter dels åter mot norden, dels upp
på de höga bergen, och det är tydligt, att många arter på detta sätt
skulle blifva gemensamma för t. ex. Skandinaviens berg och Alperna.
Dessa gemensamma arter måste följaktligen betraktas såsom
afkomlin-gar af istidens flora i mellersta Europa.
Denna glacialflora skulle sålunda hafva intagit den plats, som
före istiden, då klimatet var snarlikt det närvarande, innehades af de
olika skog8flororna, hvilka å sin sida måst draga sig undan ännu längre
mot söder, sydvest och sydost. Detta må nämnas i förbigående; med
skogsfloran skola vi föröfrigt icke här direkte Bysselsätta oss.
Den kännedom, som man egde om isens utbredning och istidens
allmänna förhållanden, när Forbes och Darwin uttalade de åsikter,
för hvilka ofvan redogjorts, var emellertid mycket bristfällig. Ja, Lyell
var då af den meningen, att norra Tyskland varit betäckt af ett
is-haf, i hvilket simmande isberg skulle hafva aflastat de från
Skandinavien härstammande stenar och block, hvilka nu äro strödda öfver
en så stor del af Tysklands mark. Nu veta vi dock, att ett sådant
ishaf icke existerade, utan att den stora skandinaviska landisen,
hvilken tog sin utgångspunkt i Skandinaviens fjälltrakter, öfverskred
Östersjön och utbredde sig öfver det nordtyska fastlandet samt där aflastade
sina moräner. Mot sydvest öfverskred isen Nordsjön, där den
sammanflöt med de ismassor, som utgingo från Skotlands och Norra
Englands berg, medan den is, som från Skandinavien öfverskred
Botten-hafvet och norra Östersjön, trängde långt in i hjärtat af Ryssland.
Norra hälften af Europa var sålunda vid tiden för isens största
utbredning betäckt af en sammanhängande landis, betydligt större än
Grönlands, och hvilken på sina ställen nådde till och med söder om
50° n. br. Denna ismassas mäktighet kan ännu icke med säkerhet
angifvas, men man uppskattar vanligen medelmäktigheten till omkring
1,000 meter, mindre vid randen, större vid centrum. Rörande
landisens gränser hänvisas för öfrigt till kartan (taf. 5).
Samtidigt funnos glacierer i Riesengebirge, Erzgebirge och
Schwarz-wald etc., medan Alperna voro utgångspunkten för själfständiga
isströmmar, som isynnerhet på bergskedjans vestra och norra sidor
voro mäktiga och där sammanflöto till en verklig inlandsis. Denna
sträckte sig mot vester till trakten af det nuvarande Lyon, mot norr
förbi Miinchens breddgrad. Det icke isbetäckta området mellan den
skandinaviska landisen och den alpina hade sålunda på det smalaste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
