- Project Runeberg -  Ymer / Årgång 15 (1895) /
111

(1882)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

måste de, för att komma förbi hvarandra på gatan, taga hatten i
handen, något som ej brukas af höflighet.

Ett slags bomull växer vild i Dahome; den är t. o. m. af en
finare sort än den indiska bomullen och skulle kunna gifva goda
resultat om den odlades. Af denna inhemska bomull tillverka
infödin-gnme ett groft gam, som de färga rödt eller blått. Den röda färgen
erhålles af en frukt, som förekommer i bergstrakten, den blå af
inhemsk indigo, men som negrernas fårgningsmetod är högst primitiv,
äro färgerna föga varaktiga. Af garnet väfvas brokiga tyger, hvilkas
tillverkning erfordrar mycken tid och möda, ty väfven göres ej bredare
än på sin höjd 10 cm. De smala banden sys ihop på längden för att
bilda mantlar eller avvo. Vid kusten begagnas dock för det mesta
europeiskt garn, hvars talrikare färgnyanser tillåter mera fantasirika
mönster.

Klädseln består först och främst af ett smalt stycke tyg kalladt
godé, som fustes vid en gördel på kroppens framsida och därpå föres
mellan benen bakåt rygger), där det äfven fästes vid gördeln. Ofvanpå
detta plngg, som är obligatoriskt för både män och kvinnor, bäres
antingen ett kort skynke lindadt kring höfterna eller ett par korta
knäbyxor. I stället för männens läderbälte, bära kvinnorna allmänt
om lifvet ett snöre med tjocka pärlor. Därvid stannar i allmänhet
beklädnaden om dagen, då något arbete kommer i fråga. Manteln
bäres mot påkommande kyla eller såsom prydnad och draperas kring
axlarne på samma vis som den romerska togan; kvinnorna veckla den
helst om bröstet under armarne och lemna axlarne bara. På hufvudet
bära männen en kalott af tyg eller af flätadt gräs; kvinnorna kamma
och fläta omsorgsfullt sitt ulliga hår och förstå att sätta upp det i
vackra mönster, dessutom täcka de hufvudet med en silkesduk eller
annan bjärt färgad väf, som de fästa upp med en vacker rosett,
hvilken tar sig mycket prydligt ut. Fotterna äro mestadels bara; endast
sällan begagnas sandaler. Nyttjandet af skor var under
konunga-dömets tid förbjudet för andra än de högre höfdingarne, och äfven
dem tilläts det blott mot erläggandet af en hög skatt. Hvarje mera
betydande person eger en staf af något vackert trädslag, hvilken
prydes med skulpterade figurer, som äro afsedda att känneteckna egaren
och skilja honom från andra. När en neger vill skicka bud till en
annan, gifver han sin staf åt bäraren såsom tecken på dennes
bemyndigande att framföra helsnmgen. Då budbäraren talat, svarar den
tilltalade personen och lägger därvid handen på stafven, som om han
talade till denna. Att noga följa detta ceremoniel anses såsom bevis
på belefvenhet och artighet. Stafven är det, som egentligen
representerar den frånvarande personen. Så t. ex. säger man, i stället för

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:47:39 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ymer/1895/0117.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free