Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kring i de större städerna och man hör på långt håll de klagande
ljuden från deras pipor. De flesta bafva mistat sin syn genom
smittkoppor, och granskar man det i trä väl modellerade hufvudet, synas
också verkligen några små koppärr här och hvar. Japanens sunda
smak förbjöd honom att vanställa bilden genom för många ärr.
En samling gamla skådespelsmasker, skurna i trä, innehåller
åtskilliga mästerligt utförda ansikten, alla framställande historiska
per-Boner eller andra kända typer från gamla skådespel. I Japan, som
öfver allt annorstädes, hade skådespelen ursprungligen sina rötter i
religionen, och skådebanor voro därför och äro ännu uppförda vid alla
förnämligare tempel. Af de pjeser, som uppföras, äro många mycket
gamla och följaktligen skrifna på en numera ur bruk kommen dialekt,
hvarför de intresserade åskådarna alltid medföra textböcker, i hvilka
de ord för ord följa dialogen. Flertalet af dessa masker härstammar
från 1600- och 1700-talen och många äro märkta med snidarens
namn och sigill. Att redogöra för dem alla är mig omöjligt; en del
har det ej ännu lyckats mig att identifiera. Jag vill därför inskränka
mig till att presentera några af de mest populära.
Att börja med är att anmärka, att den stora lejonmasken ej
stricte taget hör hit, utan till religiösa processioner. Af de verkliga
skådespelsmaskerna bafva vi först att märka Stor-Tengu (Dai Tengu),
herskaren öfver alla Tenguer, som framställes med ett rödt ansikte
och en oproportionerligt lång näsa. Bredvid honom sitter Lill-Tengu
(Sko Tengu) med ett mörkt ansikte, liknande ett tapirhufvud. Jingu
Kogo, den förut nämnda stora eröfrorinnan, framställes med
regelbundna drag och håret ordentligt benadt åt båda sidor. En bland
dem, som mest ådrager sig uppmärksamheten, är gudinnan Okäme
eller Usume, den uppsluppna glädjens gudinna, som alltid framställes
som en skrattande, fetlagd qvinna, med gropar i de fylliga kinderna.
Hon är en af de gudatyper, som oftast afbildas å porslinsföremål,
lackerade saker, målningar etc., vanligen dansande och klädd i en vid,
veckrik klädnad. Det berättas, att då en gång i forna dagar
sol-gudinnan Amatfräsu, i grämelse öfver en förolämpning, som tillfogats
henne af hennes illasinnade broder, jordherskaren, dragit sig tillbaka
i en bergshåla och föresatt sig att aldrig lysa mera, var det Okäme,
som mest bidrog att åter locka henne fram. Sedan alla gudame hållit
råd i den uttorkade flodbädd på himlahvalfvet, som vi kalla
vintergatan, beslöts, att man skulle göra en metalls]>egel, som upphängdes
i ett träd framför ingången till grottan, hvarefter man tände en stor
eld och framskaffade ett stort kar, hvilket vändes upp och ned. Då alla
gudarne voro församlade, hoppade Okäme upp på karet och började
dansa allt vildare och vildare och stampa, så att karet dånade som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
