Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ibland bar man formliga dusch-inrättningar för gudabilderna. Ur
ett på ett slags trefot af ofta mycket vacker form uppställdt
koppar-eller mässingskärl, med ett fint hål i bottnen, rinner en ström sakta
ned öfver idolen, som är placerad i ett litet badkar af mässing,
in-lagdt med koppar.
Mot solnedgången begifver sig hinduen ned till Ganges eller
någon annan helig flod eller till hafsstranden, medförande en liten
mässingslampa, vanligen med fem vekar, och vänd mot den sjunkande
solen, svänger han, medan han läser sin bön, lampan sakta hit och
dit. En mängd sådana lampor finnas i samlingen.
Dagligen ingnider den trogne före de heliga förrättningarna
kroppen med pulveriseradt sandelträ, som rifvits på runda släta skifvor af
sandsten. Det framställes också för gudarna på små, karakteristiskt
formade mässingssskålar och användes äfven som rökelse. Det formas
då oftast till långa smala stänger, som fästas i särskilda ställningar,
uppställda framför gudabilden. Med tillhjälp af ett särskildt slags
stämplar af mässing, som doppas i detta pulver, tryckas äfven
böne-formler och heliga symboler på armar och bröst.
Gudabilderna sitta ofta på troner, och sådana af mässing, afsedda
för de små husgudarna, äro utställda, jämte ett slags slänggunga af
samma metall, hvari gudarna vid vissa tillfallen gungas. Svalka fläktas
på dem med små punkhas, också af mässing.
Pilgrimerna hemföra vanligen vatten från de heliga floderna, och
för detta ändamål finnas särskilda flaskor af mässing, med inskrufvad
propp; ofta ser man dem dock använda ett slags gröna, illa gjorda
glasflaskor, hvar och en förvarad i en simpel korg.
Fakirerna, af hvilka man isynnerhet vid de stora vallfartsorterna,
såsom Benares, »riverjunction» vid Allahabad o. s. v., möter stora
skaror, bära vanligen en eldtflng i ena handen, stundom med
vidhängande liten mässingsklocka. Intet anses vara så förmånligt för att
kunna slita sina tankar från denna snöda verld, som att sitta och
stirra i elden, och i fakirlägren ser man dem därföre vanligen sitta
hvar och en med en liten rökande brasa framför sig. Det är för att
sköta denna, som eldgaffeln är afsedd. I folkträngsel klapprar den
helige med eldgaffelns skänklar eller slår den emot den lilla klockan,
och Btrax delar sig massan och släpper honom fram. Af det myckna
stirrandet i rök blifva ögonen oftast inflammerade, och fakiren med
sitt hoptofvade hår, sura ögon och med aska ingnidna kropp är
ingen vacker företeelse. Det gifves dock fakirer af många slag, många
klädda som gentlemän och helt och hållet skiljande Eig från de
fantastiska sekter, hvilkas representanter ofvan skildrats. Fakiren bär
vanligen också en vattenkanna af mässing, i form af prestbägare, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
