Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nom ett skott utan att riskera att träffa hundarne eller deras herre.
Skottet var dödande, och med samma likgiltiga min, med hvilken
Inga-podu förut anfallit den vredgade besten, började han omedelbart
flens-ningen. Intressant var emellertid denna jakt och rent af förödmjukande
för oss var att se, har eskim&en med sina enkla vapen på detta s&tt
förstår att nedlägga isbjörnen, hvars jagande i mången reseskildring står
heskrifven såsom äfventyrlig och farlig för menniskor försedda med de
bästa skjutvapen nutidens uppfinnare ännu förmått konstruera.»
Till jämförelse med denna björnjakt må anföras en annan dylik,
som sköttes af herrar amerikaner, under expeditionens återfärd genom
Mel ville Bay: »På eftermiddagen varskoddes tvenne björnar och kursen
sattes rätt mot iskanten. Astrup och jag kvarstannade vid vårt
v/hist-parti i däckhuset, då vi på förhand visste huru jakten skulle bedrifvas,
men alla öfriga rusade upp på fören. Sedan ungefär 100 skott lossats,
lyckades de tolf skyttarne att från skansen blott på 100 stegs afstånd
få lifvet ur de stackars djuren. Bytet utgjordes af en gammal hona
och tvenne halfvuxna ungar, hvilkas skinn bortlottades bland de bålde
jägarna, då det naturligtvis var omöjligt att afgöra, hvem som skjutit
det minsta antalet bomskott under bombardementet!»
För att återvända till förden mot Clarence Head, så hade man den
8 augusti på e. m. hunnit utanför detta ställe, som gjorde ett allt annat
än behagligt intryck: »Ehuru vi förut under vår resa sett nästan idel
ödemarker, öfverträffade dock den landskapsbild, som vi nu hade framför
oss, allt hvad vi i den vägen skådat, kusten af Melville Bay möjligen
undantagen. Om något land förtjenar namnet »the land of desolation»,
så är det onekligen Ellesmere Land. I jämförelse med denna ödsliga
och skräckinjagande kust föreföll oss ostsidan af sundet och trakten
kring Inglefield Gulf såsom ett paradis . . . Långt ut till hafs sträckte
sig vinteris, troligen flere år gammal; mäktigheten af somliga flak
uppskattade vi till öfver tjugo fot. Denna is visade mera likhet med den
ostgrönländska packisen än med vanlig, tunn vinteris. Själfva kusten
stupar med höga, branta fjällväggar rätt ned i det med troligen aldrig
uppbrytande is täckta hafvet. Där en dal finnes är den fylld af en
glacier, som skjuter långt ut från stranden, »kalfvande» isberg, större
och mera imponerande än jag sett någon annanstädes i hela Isbafvet
och i täta led barrikaderande kusten. Mellan de talrika, breda glaciererna
resa sig mörkt och hotfullt de lodräta strandklipporna; vid deras fot
söker man förgäfves efter ett ställe, där det är möjligt att landa. Utom
på en enda punkt kunde vi ej, trots de noggrannaste forskningar med
kikaren, upptäcka någon lämplig landningsplats. För att fullständiga
den redan afskräckande taflan måste jag tillägga den vinterskrud, i
hvilken kusten var höljd. Ofvan landet låg utbredd den eviga inlandsisen,
och fjällväggarnes mörka konturer omvexlade på stora sträckor med
snötäckta fält, nästan öfverallt gående ända ned till hafsstranden. Lägger
man härtill vår visshet, att inga eskimåer kunde finnas å denna
ogästvänliga kust, där blott isbjörnen och fjällrackan torde aflägga en eller
annan visit, bör man ej förvåna sig öfver allas vårt gemensamma
intryck vid anblicken af Clarence Head, att Björling knappast kunde valt
någon mera afskräckande tillflyktsort.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
