Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sammana med sin make, en liten mörkhyad karl, och de utgjord»
för visso ett egendomligt par. Kvinnans anletsdrag voro naturligtvis
helt och hållet indianskans, men en hy liknande hennes såg jag
aldrig mer i Mexiko, icke ens bland den hvita befolkningen. Hon
påminde mest om en mycket blond typ af en skandinavisk eller irländsk
bondkvinna; håret var gulhvitt, de stora ögonbrynen och ögonhåren
voro rent hvita, ansiktet, de nakna armarne, bröstet och benen
hvit-hyade, men vanställda af stora rosenröda fläckar och talrika
fräken-artade utslag, förorsakade af de brännande solstrålarnes inverkan på
den ömtåliga huden. Hennes ögon voro ständigt mer än halfslutna.
Som hon var mycket skygg och höll sig undan, kunde jag ej komma
henne nog nära för att tydligt kunna urskilja pupillernas färg, men
mannen försäkrade mig, att de voro blåaktiga. Först sedan jag tillbragt en
half dag vid grottan och frikostigt trakterat det äkta paret, lyckades
jag erhålla de önskade souvenirerna, några hårprof af albinokvinnan
och hennes man. I forntiden offrades i södra Mexiko dylika albinos
städse till gudarne.
Jesuitfädema verkade fordom med uppoffrande nit och stor
framgång såBom missionärer bland tarahumarerna. Dock nåddes flere
tusen aldrig af korsets religion, och dessa de. s. k. »gentiles* eller
»cimmarones» (de vilda) äro naturligtvis af det största intresset i
etnografiskt hänseende. Numera ligga de flesta gamla jesuittemplen i
Sierra Madre i ruiner eller äro så godt som öfvergifna, och ingen
padre talar tarahumare-tungan mer. Ett stort antal af de kristna
indianerna vägra numera att låta döpa sina barn och synas återvända
till sin hedniska tro. Tarahumarerna äro med undantag af två å tre
floddalars inbyggare, hvilka vägra främlingen tillträde, ett fredligt,
harmlöst folkslag. De äro ytterst vidskepliga och skygga af sig,
försvinna nästan alltid vid åsynen af en hvit man och dölja sig i sko-
garne. I allmänhet äro de ärliga men tämligen lata och ej
synnerligen renliga af sig. Hedningarne äro pålitligast och bäst att ha att
göra med, enär de ha varit mindre i beröring med de hvite och
följaktligen tillegnat sig färre af dessas laster och fel. Endast om en
tarahumare vid festerna blir drucken, händer det, ehuru ytterst sällan,
att han begår mord, men efteråt ångrar han alltid dådet djupt. Sina
brottslingar straffa de medelst prygel, men barnen erhålla aldrig
kroppslig aga och tilltalas endast sällan i stränga ordalag. De åtnjuta den största
frihet och erhålla till och med sitt arf af boskap m. m. vid den tidiga
åldern af 8—10 år, medan föräldrarne ännu lefva. Bri.vton hänför
tarahumarernas språk såväl som tepehuanernas till Sonora-grenen af
den uto-aztekiska språkstammen. I och för samlandet af de
lingui-stiska materialen följde vi den samling tabeller och de instruktio-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
