Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sargbnt vid Arnolds Arboretum, hvilken välvilligt till mitt förfogande
ställde här nedan återgifna meddelande.
Utdrag af brefven: Bref till Professor Sargent: — — —–––––––-
(Efter anförandet af N:s teori). Jag har endast haft tillfälle att se en
mycket -ringa del af skogarne i klippboningarnes närhet inom New-Mexico,
Arizona och Colorado, men jag tager för gifvet, att de i allmänhet bestä
af ungefär samma trädslag och att klimatet och jordmånen äro nästan
desamma som i nordvestra Mexiko. För hvad ändamål skulle de
primitiva folkslagen, hvilka icke hade andra verktyg än stenyxor, ödelägga
skogar, som täcka hundratusendetals kvadratmil af till största delen
otillgängliga, branta, jordfattiga bergskedjor, på hvilka endast obetydliga,
enstaka fläckar kunnat uppodlas? Härjande skogseldar, förorsakade af
samme infödingar, synas mig vara det enda tänkbara sätt, på hvilket
Nadaillac kunnat föreställa sig att klippboarne tillintetgjort urskogarne.
Men om Sydvesterns skogar likna norra Mexikos, då ha de heller icke
ödelagts genom eld af klippboarne eller deras samtida, ty Sierra Madres
skogar af uteslutande furu och ek, äro så långt jag känner till dem,
d. v. s. från Arizonas gränser till Durango, fullkomligt oförstörbara
genom skogseldar.
När vi i de norra trakterna inom apache-indianernas gamla områden
bröto upp från våra lägerplatser, hände det åtskilliga gånger, att genom
mexikanernas vårdslöshet elden antände det höga, torra gräset. Om det
då blåste, utbredde sig elden öfver betydliga sträckor, förbrännande allt
gräs och alla buskar äfvensom unga träd, hvilkas stammar voro smalare
än en mans arm, men endast svärtande stammarna och afbrännande de
lägre grenarne af större träd, föröfrigt lämnande skogen, i stort sedt,
grönskande och oskadad. En af apachernas vanligaste jaktmetoder var,
såsom mig berättades af mexikaner, hvilka såsom fångar hos apacherna
tagit del i deras jakter, att tända eld på gräset öfver stora vidder och
sålnnda drifva villebrådet mot något bergpass eller någon afgrund, där
det lätt kunde dödas. Otvifvelaktigt var det spår af liknande eldar, vi
flerestädes funno i de svärtade trädstammarne i dessa nejder, där ingen
hvit man satt sin fot sedan apachekriget 1884. När vi sedan nådde
tarahumarernas område, fann jag där ännu mer öfvertygande bevis på
att skogarne här icke kunna förstöras genom skogseldar.
Tarahuma-rema, de kristne lika så allmänt som hedniDgarne, hafva för sed att
årligen under de torraste månaderna af hela året, april—juni, sätta eld
på gräset öfver allt i skogarne, i den tron att röken stiger upp och
bildar regngifvande moln. Till följd af denna osed, är det ock nästan
omöjligt att färdas fram i skogarne under den årstiden, enär nästan
ingenstädes något bete för pack- och riddjuren blir öfrigt. Eldar brinna
ständigt dag och natt, följande marken öfver hela nejden, från de djupa
dal-bottnarne till de högsta bergpikarne och leunia den steniga, torra marken
kal och svart; under allt detta förblifva dock skogarne gröna. Emellertid
har jag ännu ej framställt det kraftigaste beviset på skogseldames
oförmåga att förstöra urskogen. Det förfaringssätt, som tarahumarerna
använda, när de rödja och iordningställa skogsland för sådd af majs etc,
skulle för visso i Nordstaternas stora skogsdistrikt, där dock aldrig
ens tillnärmelsevis så stark och ihållande torka kan förekomma,
fullkomligt förstöra skogen, men har dock ej här makt att tillintetgöra den.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
