Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
liket af Ratu Rakesa, konungens egen kusin. Som det emellertid var
ett sådant öfverflöd på kött, så troddes allmänt, att Ratu Rakesas
lik, af aktning för hans höga rang, skulle komma att begrafvas, och
man tillsporde höfdiDgen om hans önskan. »Bär liket hit till mig»,
sade höfdingen, »så att jag kan se hans kropp.» Han betraktade
liket med giriga och lystna blickar och fortsatte: »Detta är i sanning
det mest passande offer, vi kunna erbjuda Na-Tava-Sara (krigsguden).
Offra den åt honom, koka den därefter och reservera den för mitt
eget behof. Hade jag fallit i hans händer, så hade han utan tvifvel
ätit upp mig, men nu, då han fallit i mina händer, kommer jag att
äta upp honom.* Logiken häruti är odisputabel. Han höll sitt ord,
ty inom ett par dagar hade han konsumerat hela lekamen. Denna
episod ger äfven ett tydligt exempel på menniskoätande på grund af
hämndlystnad.
Somliga höfdingar voro mera blodtörstiga än andra, och de ännu
kvarlefvande namnen på de största läckergommarne får man ofta
äfven i dessa dagar höra upprepas af gamla exkannibaler. Namn
sådana som Tampakanthoro, Tanoa, Tuiveikoso, Tuikilakila,
Undre-Undre och Rakiraki m. fl. hafva i dessa landsändar en särskild klang
och betydelse, och vid desamma äro fästa minnen, hvilkas detaljer
kunna jämföras med de allra ohyggligaste fakta, som kunna
framdragas ur världshistoriens annaler.
Undre-Undre var ett riktigt vilddjur i menniskohamn och hade
alltid glupsk aptit, så snart menniskokött bjöds honom.
Han hade en trägaffel, som han använde vid sina kannibaliska
utsväfningar, och denna gaffel hade till och med ett särskildt namn.
Den benämndes Undro-Undro, som i öfversättning betyder »ett litet
ting, som bär en stor börda». Denna celebra kannibalgaffel skänktes
1849 af höfdingens son, Ra Vatu, till en missionär Lyth vid ett
tillfälle, då denne var på ett besök. Dessutom tog Ra Vatu missionären
med sig ungefär en fjärdedels mil utanför staden eller byn, där han
visade en plats, hvarest hans gamle fader kannibalen hållit räkning
på antalet af dem, som han uppätit »under den tid, som förflutit
sedan hans familj växt upp», såsom Ra Vatu så skönt uttryckte sig.
För hvarje menniskokropp, som Undre-Undre åt upp, reste han en
sten som memento däraf, och för att kunna lemna ett begrepp om
vidden af detta odjurs bedrifter, vill jag nämna, att missionären
räknade ej mindre än 852 dylika minnesmärken, hvilken sålunda skulle
representera antalet af dem, som Undre-Undre ätit upp, »sedan
familjen vuxit upp».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
