Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mindre fruktan visa de för menniskan, hvartill kommer deras
ytterliga nyfikenhet, så att en ensam person stundom kan nalkas dem på
några få stegs afstand. Nybygg&rne jaga dessa djur vanligen med
8ärskildt därför afsedda hundar, som bita dem till döds; indianerna
begagna sig vid deras jakt också af hundar, antagligen dock först
sedan djuret blifvit sårad t med pilar, i det en mängd indianer
samtidigt bemöda sig att drifva detsamma fram förbi något af de å
gynnsamma punkter härför särskildt inrättade gömställen, där de bästa
bågskyttarne tagit plats.
Öfriga större djur, som i norra Eldslandet påträffas, äro
magei-lansräfven samt de vilda hundar, som i mängd ströfva kring å de
öppna markerna i öster och norr. Det mest karaktersgifvande af
alla Eldslandets däggdjur är emellertid tuco-tucon eller corudon, en
art gnagare, onaindianernas förnämsta föda, som i oerhörd mängd
förekommer å all mark, som icke är sumpig, med undantag af de
ofruktbara, grusiga högslätterna i norr; mot söder blir den allt
sparsammare och i själfva Cordillerema finns den icke alls. Om dagen
lefva dessa djur i sina undeijordiska hålor, af hvilka marken öfver
mycket stora sträckor är så underminerad, att, när man passerar fram
där, hästen vid hvart enda steg sjunker ned i en af dem; man kan
därför ej fardas i galopp, utan djuren ha vant sig vid ett särskildt
slag af traf, som i längden blir mycket tröttsamt för ryttaren. 1
obebodda tuco-tucohålor lefver äfven Eldslandets enda reptil, en liten
ödleart, samt i en liknande något större håla midt bland sina offer
tuco-tucons oförsonlige förföljare, en liten uggla; ett egendomligt fall
af sammanlefnad mellan representanter för djurrikets tre högsta
klasser i detta eljes på vertebrater fattiga land.
Den tredje af de zoner, i hvilka man kan indela den eldsländska
hufvudön, utgöres af bergstrakterna i söder, den sista fortsättningen
af den andiska Gordilleran. 1 topografien är densamma skarpt
begränsad mot de föregående, i det en kedja af bergshöjder nästan utan
förmedlande öfvergång murlikt brant reser sig ur låglandet i norr.
En öfvergång finns dock i själfva verket, i det dessa höjder, som
bestå af veckade tertiärlager, själfva af en bred dalgång skiljas från
den egentliga Gordilleran och väl ej heller ega det sammanhang, som
man skulle fordra för att uppfatta dem som en särskild bergskedja.
Söder om denna mellanzon börjar den af kristalliniska skilfer
uppbyggda hufvudcordilleran, som i sin ordning sammansättes af två
bergskedjor, skilda genom den mer än 200 km långa dalgång, som
hufvudsakligen upptages af Amiralitetssundet och Fagnanosjöns vatten-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
