Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
massor. Den sydligare af dessa kedjor är den högsta och eger inom
det centrala området vester om gränslinien mellan de båda republikerna
cn mängd toppar af öfver eller inemot 2,000 meters höjd; mot vester
såväl som mot öster blir medelhöjden lägre.
Ett utmärkande drag i bergskedjans topografi, för öfrigt
gemensamt med hela den sydamerikanska Cordilleran, är sällsyntheten af
enstaka dominerande bergstoppar — Sarmicuto och Olivia äro i
Eldslandet de viktigaste undantagen — samt vidare den ytterst starka
utvecklingen af dalsystemen, som väl äfven har sin analogi i norr,
men som är mycket oväntad i ett jämförelsevis så regnrikt land,
där man skulle väntat en jämnare fördelning af erosionen. 1 hvad
mån denna utbildning sammanhänger med iserosion är en intressant
fråga att göra till föremål för vidare studier.
Djurvärlden inom denna zon karakteriseras bäst genom
tuco-tucons försvinnande, medan åtskilliga andra råttarter talrikt
förekomma, och likaså guanacon såväl på fastlandet, som på de östligare,
ej allt för fuktiga öarna. Mycket större olikhet visa växterna,
hvar-vid man dock synes böra indela denna zon själf i två vidt skilda
områden, allt efter den olika regnmängden; den regnrikare zonen
är väl nästan uteslutande representerad å de yttre öarna. Här
för-herska dessa växter, som redan länge varit kända såsom
karakteristiska för Eldslandets flora: magnolia (Drimys Winteri), myrten
(Myrtus magellanica), fuchsia (F. coccinea), den ständigt gröna boken
{Fagus betuloides) och vidare Libocedrus tetragona, Philesia buxifolia
och många andra fanerogamer och än mer kryptogamer, som ej finnas
inom de norra områdena. Äfven antropologiskt är denna södra zon
skarpt skild från de andra; här och blott här lefva de s. k.
kanot-eller kanalindianerna med sina två språkligt och möjligen äfven
antro-pologiskt skarpt skilda stammar: de till sitt antal starkt reducerade
yaghans i sydost, med hufvudstation i missionen vid Ushuaia, samt
de ännu tills vidare mera i naturtillståndet lefvande alakaloufs i
vester, i senare tid något samlade kring missionsstationen å ön
Dawson.
Eldslandets på senaste tiden så snabba kulturella utveckling har
försiggått i den mest typiska ordning man kan tänka sig. För lång
tid voro de engelska missionärerna i Ushuaia de enda civiliserade
menniskor inom ögruppen. Men så kom kring 1880 upptäckten af
guld å norra sidan af Magellanssundet och förmådde djärfve män att
bege sig öfver för att äfven å sydsidan uppsöka den dyrbara metallen.
De lyckliga resultat som vunnos, förmådde den chilenska regeringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
