Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
djurlif var rådande, och Inglefield trodde på fullt allvar att han
hunnit till det drömda öppna polarbäckenet: »Vi stodo i begrepp
att göra vårt inträde i polarhafvet», säger han, »och vilda tankar
att nå polen, att finna vägen till Beringssund, och främst af allt att
nå Franklin och gifva honom hjälp korsade hastigt min hjärna.
Ännu några timmar och vi skulle antingen vara i säkert vinterkvarter
eller styrande framåt i det aldrig frysande polarhafvet.» En stark
‘ nordlig vind dref emellertid fartyget tillbaka, och fastän vinden
medförde så mycket is, att fartyget kom i kritiskt läge och måste vända
söderut, uttalar dock Inglefield den meningen, att om han kommit
till Smiths sund tidigare på året, så hyste han »föga eller intet
tvif-vel, att polen lätt skulle uppnås eller att en direkt väg till
Beringssund skulle blifva uppdagad».
Följande år se vi Kane göra försöket, och från hans tvååriga
vinterkvarter vid Rensselaer Bay (78° 37’) lyckades bland annat Hans
Hendrik och matrosen Morton framtränga norrut till 80° 34’. De
sågo där öppet vatten, men ingen is; man hade naturligtvis åter varit
vid stranden af det öppna polarhafvet. Hayes förnyade försöket fem
år senare (1860—61) och lyckades på slädar nå en breddgrad längre
norrut än Kane. Men hvarför han gifvit sitt arbete öfver färden titeln
»Det öppna polarhafvet» (The open Polar sea) är svårt att säga, så
vida det ej skett i analogi med det bekanta »lucus a non lucendo».
Tio år därefter (1871) nådde Charles Francis Hall med »Polaris» 82°
11’, men efter hans redan vid början af öfvervintringen inträffade
död blef det ej fråga om något ytterligare framträngande. Sedan
följde den engelska expeditionen under Nares (1875—76), hvarvid
»Alert» öfvervintrade vid 82° 26’ och hvarunder A. H. Markham
lyckades framtränga på isen till 83° 20’ 26" n. br., där dock isens
ytterligt svåra beskaffenhet tvang honom att vända åter. Under
Greelys öfvervintring vid Fort Conger (1881—84) framträngde
löjtnant Lockwood, hvilken sedermera omkom under expeditionens
sorgliga återtåg, långs den grönländska kusten något längre mot polen än
Markhav, nämligen till 83° 24’. Skillnaden skulle blifvit betydligt större,
om ej kusten böjt af mot nordost. Peary och Astrup nådde på sin
skidfärd öfver inlandsisen 1892 ej norr om 82:dra graden, fastän
resultaten af densamma i andra hänseenden voro viktiga.
Det öppna polarhafvet i Smiths sund och norr därom hade visat
sig vara ett fantasifoster utan verklighet, men på grund af den
starka ström mot söder, som här är rådande, händer det att isen
till och med om vintern kan bryta upp. Huru isen verkligen är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
