Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vanliga, särskildt de båda varietetema af den amerikanska björnen,
den svarta och den bruna; ännu denna sommar hände det, att do
kommo ned midt i det område, där flere hundra människor dagligen
rörde sig. Guldsökarne tala också om en annan art, som kallas
»sil-ver-tip»; den skall vara mindre än de andra men mycket mera
ondsint och farlig. Dessutom förekommer grizzly-björnen, den
störste och rofgirigaste af alla landtbjömar. Ett annat ståtligt skogsdjur
är den amerikanska älgen, lika stor eller större än sin europeiske
namne. Förr åtminstone torde den ha varit utomordentligt vanlig, att
döma af de spår, man nästan öfverallt ser efter den, t. ex. dess ståtliga,
skofvelformiga hom. Men äfven nu är den icke sällsynt, och talrika
voro de djur, som fingo släppa till lifvet för att tillfredsställa
guldgräf-varnes kötthunger, två bland dem för medlemmar af vår expedition.
Sällsyntare är vildrenen, »cariboun», som den här kallas. Vargen
synes icke nu vara så allmän, men räfvar träffas ofta, och
Klondike-området var t. o. m. fordom berömdt för de svarta räfvar, som icke
sällan sågos där; deras praktfulla, dyrbara skinn har man ännu
någon gång tillfälle köpa af indianerna. Sobel och inård, bäfver och
utter, vesslor och hermeliner, lodjur och piggsvin, bergfår och
berggetter höra ytterligare till skogens invånare, att icke tala om harar
och gnagare af många andra slag. Fågelvärlden är långt mindre
rik och representeras från jaktsynpunkt hufvudsakligen af ripor och
änder.
Innan jag slutar denna del af min skildring, har jag att
framhålla ännu ett egendomligt drag i dessa trakters natur. Det är den
frusna jorden, som man finner öfverallt på bergssluttningarna såväl
som i dalarne, och som ej ens i den hetaste sommartiden tinar upp.
Den synes knappast förekomma förr än norr om Pellyflodens mynning
(fig. 2) men bildar sedan underlaget i hela Yukon och Ålaska likasom
öfver ofantliga sträckor af Sibirien. Den förefinnes oberoende af om
marken är bevuxen med gräs eller mossa, men under mossan når
den särdeles nära ytan, så att man ofta alls icke finner någon
upplöst jord, utan nedre delarna af mossans stammar äro insänkta i is.
När däremot vegetationen aflägsnats, t. ex. genom skogseld, så töar
jorden på sensommaren ofta upp till 12—13 m. djup. På frågan om
denna frusna jord är fossil, d. v. s. har varit sådän allt sedan någon
föregående geologisk period, t. ex. istiden, eller om detta tillstånd
betingas af nuvarande klimatiska förhållanden, vilja vi ej här inlåta oss,
men det är i hvarje fall en mycket märklig företeelse. Alla slags
af-lagringar äro frusna: grus, sand, gyttja, torf. Märkvärdiga äro de la-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
