Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Emellertid hafva omständigheterna gjort tvenne revisioner af nöden.
Den ena framkallades af den i freden påbudna egendomsafvecklingen
mellan flodens bägge stränder; den utreddes genom ett »ägoutbyte»
år 1823, verkstäldt af svenske öfversten Peyron och finske
lands-höfdingen Värnhjelm, och geografien skördade däraf sin vinst i en ny
karta öfver flodens nedersta del (från Flurinsaari på Svensaröns
nordspets till Röyttä hamn på Sällön utanför utloppet). Anledningen till
den andra justeringen gaf naturen själf. Under tidernas lopp kunna
nya holmar uppstå och gamla förstoras, dels genom flodens
naturliga uppslamning, dels genom den negativa nivåförskjutningen i dessa
trakter, dels också genom de rent lokala förhållanden, som låta
Tärendöälfven småningom urtappa Torneflodens vatten till Kalix.
För att efterse och politiskt stämpla dessa verkningar tillsattes 1888 en
ny kommission bestående af landshöfding Husberg och öfverste
Steck-sén å ena sidan, öfverste Rylke och professor Malmgren å den andra.
Deras berättelse, daterad 15 sept., är alltså den senaste källan rörande
denna gräns, med några oväsentliga retoucheringar af 8/s 1892.1
På det nordligaste stycket hade de svensk-danske kommissarierna
år 1767 fört gränsen fram till en punkt benämnd Kolmisoive
Mada-kjetza, ett litet skogklädt berg strax söder om Varangerfjorden och
väster om Neiden älf. Där bakom vidtog det s. k. Fælles-distriktet,
där norskt-ryskt condominium fortfarande ägde bestånd. Genom
gränstraktaten af dm 14 maj 1826 blef slutligen äfven denna
afdel-ning definitivt reglerad, så att äfven här en fullständig
territorialgräns upprättades, medan sträckan Koltajaure-Kolmisoive bekräftades
i 1751 (1765—7) års linjer.
III. Sydgränsen mot Danmark var länge en oregelbunden
landgräns, stickande in från Kalmarsund vid Brömsebäck och gående
ut igen i Kattegat, ett stycke söder om Göteborg. Denna gräns
markerades vid ändpunkterna, med utsatta stenar, redan under
1050-talets gränsläggning. Dessförinnan hade Blekinge som det synes alltid
och Skåne-Halland åtminstone ett sekel från 800-talets slut varit i
svensk ägo. År 1332 återvanns Blekinge och kom Skåne för andra
gången till svenska kronan, medan Halland redan tidigare på
århundradet trädt i nya relationer till densamma3; men på 1360-talet
gingo de alla åter förlorade, och därefter låg gränsen i hufvudsak
orubbad i nära 300 år. * *
1 Se Utrifeesdep. anf. trakt.-saml., handl. n:o 7.
* Se Sv. Tr. I, n:o 216-218; i traktaten 1343 (ibm II, n:o 266) namnes
äfven Halland.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
