Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kartan visar skälet: genom att följa vattendelaren bär skulle man
skjutit en alltför skarp och spetsig kil in i Sverige, hvilket »hölls
onödigt i en så onyttig mark».1
1 de nordligaste lappmarkerna antyda gränshandlingarne mera
flyktigt naturgränsen, men den finnes på kartorna lika korrekt
iakttagen;3 undantagen äro ytterst obetydliga, och där de finnas
tydligen afsedda att hindra allt för småaktig slingring.
Det är denna naturprincip, i förening med rätlinjens synpunkt
— hvilken här uppe i obygden ju icke behöfde såra någon traditionell
rätt — som gifvit gränsen häruppe dess egendomligt taggiga och
skarpkantiga fysionomi. Det är den som förklarar den rätvinkliga
triangel (spets vid röse n:o 218), med hvilken Sverige omsluter
öfver-Uman. Den motiverar de flacka bukterna intill Bonäs (röse n:o 224)
och Sulitelma (n:o 240). Det är också den, som föranledt den fjärde
och femte mera påfallande norska viken, nämligen till Ivärsten nära
Kebnekaise (n:o 255—259—268) och norr om Torneträsk till Kaivara
(n:0 270—278—281—283): alldeles motsatt förhållandet vid Enning-,
Tryssil- och Sörlievikarne tjäna dessa skarpare inbuktningar just att
bevara vattenskillnaden, där norska floder hafva sina källor mer än
vanligt långt i öster.
Vattenskiljarens princip är också orsaken till, att riksgränsen
går ett betydligt stycke västligare än de högsta fjällsträckningarna
på Sarjek- och Kebnemassiven. Gränsen torde häruppe ingenstädes
stiga högre än den gjort redan i sydligaste Jämtland på Storsola
(1710 m.).a
1 allt skarpare, nästan sicksackformiga krokar når gränsen
sålunda upp öfver 69° lat. Här böjer den vid roset n:o 292 sitt sista
knä, med ett skarpt hörn åt Norge, och vänder så rakt åt öster
samt når efter ett par mil sydkanten af den lilla sjön Koltajaure.
Här, i en björkbevuxen dalgång, inom en ram af ståtliga fjäll, reste
gränskommissarierna det sista röset i det egentliga Sverige, n:o 294
Kuoklcin-muodka.4, Ända till senaste tid har också platsen för detta *
1 Marelivs, sid. 187. Se om Vapstälfven äfven Agardh, sid. 40 och n.
* Ända upp till Haldefjällen norr om Kuokkin-muodka har gränsen »följt land
och fjällryggen åt, så noga som ske kunnat», Marelius, sid. 190. —Jfr Nyström,
Handbok i Sveriges geografi (1895), sid. 100.
* Sulitelmaröset står på en lägre sluttning nedom snögränsen, se Marelius,
sid. 189.
* Namnet skrefs då JTosJtin-modka (se Modéb, sid. 316), och så ännu 1826
(Sv. Tr. X, S16 f.); Marelius skrifver Kockin. Muodka är som bekant lappska
och betyder näs mellan sjöar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
