- Project Runeberg -  Ymer / Årgång 19 (1899) /
313

(1882)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

röse gällt för den verkliga knutpunkten mellan Sverige, Norge och
Finland. Vid senaste gränsrödjningen 1896 faste emellertid de
svensknorske kommissarierna uppmärksamheten på att den ursprungliga
gränsbeskrifningen angaf den matematiska punkten liggande ett stycke
(160 m.) därifrån, i en liten vik af själfva sjön. Det var med anledning
däraf som den norsk-ryska kommissionen för Finnmarksgränsen, då den
året därpå kom till platsen, på rätta stället uppförde »Treriksröset» 1

Lappska gränsen smyger sig således troget efter vattenskiljaren
och framstår därigenom bestämd t som en naturgräns. Denna karakter
minskas föga af de täta matematiska linjerna, då dessa i hvarje
fall icke kränka naturtypen.

Efter approximativ beräkning skulle gränslinjen här mäta omkr.
700 km.2 3 på 530 km. fågelväg. Afvikelserna från naturprincipen
kunna vi icke skatta högre än till en eller annan mil inalles.

V. Finnmarksgränsen mellan Ryssland och Norge (röse n:o
294—n:o 363) utgör historiskt och folkrättsligt en direkt fortsättning
på Lappmarksgränsen och behandlas därför här.

De förste gränsläggarne följde äfven här fjällryggen, så långt
han räckte, och därefter vattenskiljaren.8 Naturens beskaffenhet
gaf nu gränsen en öfvervägande östlig riktning, allt ifrån
Halde-fjällen och till Tanaälfvens källor (röse n:o 341 Beidovaddo).
Här utbyttes vattenskiljaren mot själfva det rinnande vattnet och
följdes Tanaälfven i dess nordliga riktning till bortom Utsjoki; där
gjordes ett skarpt knä uppe på 70° lat. (n:o 343 Skolajokk), så att
riktningen åter blef sydöstlig, och sålunda nåddes på konstruktiv väg
Kolmisoives skogshöjd vid Fællesdistriktets rand. Denna reglering
aflägsnade alla gamla territorialtvister häruppe; Kautokeino bief norskt,
Utsjoki och Enare svenska4 * * *) — för att 1809 öfvergå i rysk ägo.

Den fortsättning, som uppdrogs 1826, skär Neiden älf och
uppnår utan hänsyn till naturen Pas vig älf under 69° lat., ett stycke
efter dess utflöde ur Enare träsk. Nu följes älfven — i enlighet
med Karl lX:s tanke 1606 — och gränsen svänger ännu en gång upp

1 8e handl, i Utrikesdepartementet, särskildt kommissionens skrifvelse afs#/* 1897.

* De officiella siffrorna (anf. äfven af ågardh, sid. 60 f.) lyda : for Åsele lapp-

mark 3 mil, 2 fjärd., 1913 aln; för Ume 11 mil, 3 fj., 550 aln.; för Pite 11 mil,
2217 aln; för Lule 16 mil, 1 fj., 1437 aln.; för Torne (ända upp till Halde) 28 mil,

3 5- och 3 945 aln.; således tillsamman nära 72 sv. mil, hvarifrån afgå de om

kring 7 milen från Koltajaure till Haldefjäll.

» Se trakt, hos Modäk, sid. 316 f. Marelius, sid. 190, intygar naturgränsen

upp till Haldefjäll, där hans beskrifning slutar.

* Se 1751 års traktat, art. 2, 5; smärre byten omtalas äfven i art. 5

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:48:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ymer/1899/0335.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free