Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vi ställa alltså på en god gräns främst den realfordran, att han
skall, relativt sed t, vara en skiljare mellan folken, så att de icke flyta
öfver i hvarandra med alla egenskaper och föreställningar. Och hand
i hand med denna inre psykologiska synpunkt går den yttre
strategiska, att gränsen skall i sin mån tjäna till ett skydd, vara lätt att
försvara, lätt att bevaka.1
Ju likformigare naturen nu är på ömse sidor om gränsen, desto
större är den inre risken, och på samma gång ökas den yttre
politiska friktionen mellan folken. Ju större hinder för intim beröring
naturen sätter, desto tryggare kunna folken på bägge sidorna känna
sig både i inre och yttre afseende. Först under sådana
förutsättningar blir kartans färgteckning en sanning, gränsen något annat och
mera än en död linje på papperet.
Synnerligen förmånligt är därför, om den politiska gränsen bildas
af en svårbeboelig naturtyp — »passiv mark», som Ratzel kallar
det9, — inskjuten emellan tvenne andra. Det faller i ögonen, att
hafvet mer än någon annan naturtyp uppfyller dessa betingelser.
Det är ur denna synpunkt sjögränsens allmänna företräde framför
landgränsen framstår. Hafvet isolerar och skyddar och öppnar icke
desto mindre vägar till hela världen. Det förhindrar all omedelbar
friktion och är dock kulturens bredaste kommunikationsbana. Det
förenar sålunda bättre än alla andra gränstyper omsorgen om folkets
egenart med dess intresse af beröring med yttervärlden. Och alltså
är det a priori en fördel för en stat att hafva så stor procent
haf-gräns som möjligt.
Dessa real bestämningar på en god gräns gifva oss också uppslaget
till vissa formella fordringar. En god gräns bör vara kort, så att
hvarje km. gränslinje uppbär möjligast stora antal kv.-km. af landets
samlade yta; ty detta bör ju innebära, att makten att försvara
gränsen är stor. Häri ligger icke minst betydelsen af landförvärf,
ty hvarje sådan utveckling förkortar gränsen;8 små stater hafva
proportionsvis för mycket gränser, de periferiska intressena tynga dem
för mycket.
Häraf följer vidare, att en koncentrisk territorialfigur är bättre
1 Det var denna synpunkt, jämte intresset af en skarp markering, som
framkallade de gamla gränsvallarne, se ofvan sid. 297. Man brakar ju ock alltjämt
förlägga fästningar till gränsen. Kan gränsen själf genom sin naturbeskaffenhet
påtaga sig rollen af fästning, så är detta en tydlig fördel.
* Anf. st. sid. 98 f.
* Ratzbl, Antropogeographie I, sid. 126 f. I och med Elsass vann Tyskland
en från 1:69,a till 1:71 förkortad gräns, jfr Ratzbl, Polit. Geogr. sid. 503.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
