Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2:a Häft. - Den svenska expeditionen till nordöstra Grönland 1899. Af A. G. Nathorst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jan Mayen är såsom bekant en i nordostlig riktning
utsträckt vulkanö, med de nordligaste vulkanerna på jorden.
Den upptäcktes, enligt några uppgifter, af HUDSON 1607, enligt
andra af en holländsk hvalskeppare, efter hvilken den erhållit sitt
namn, omkring 1610 eller 1611 och blef under den kommande
tiden till omkring 1640 hufvudsakligen befaren af holländarne, som
här hade åtskilliga trankokerier, hvaraf man ännu på sina ställen
finner spår. Vintern 1633–34 försökte sju holländska matroser
att här öfvervintra, men de dogo alla af skörbjugg. Efter
ofvannämnda tid har ön relativt sällan blifvit besökt. ZORGDRAGER
landade här i augusti 1699, SCORESBY den yngre i augusti 1817,
lord DUFFERIN i juli 1856 och professor CARL VOGT under några
dagar i augusti 1861, medan ön i slutet af juli 1877 besöktes af
den norska nordhafsexpeditionen, genom hvilken den redan af
holländarne upprättade och sedermera af SCORESBY förbättrade
kartan blef ytterligare fullkomnad. Men vår nuvarande kännedom
om Jan Mayen förskrifver sig förnämligast från den österrikiska
meteorologiska expeditionen, som i för ändamålet uppförda
bostäder öfvervintrade och tillbragte omkring tretton månader
därstädes 1882–1883. I slutet af juli 1892 besöktes Jan Mayen helt
kort af en fransk expedition på »La Manche» och i augusti 1896
af den danska Ingolfexpeditionen.
Från de norska sälfångstfartyg, som om våren årligen
uppehålla sig i närheten af ön, sker nästan aldrig någon landning. De
undvika Jan, såsom de helt enkelt kalla densamma, så mycket
som möjligt, af fruktan att af isen pressas upp på dess
ogästvänliga stränder. Det finnes nämligen ingen säker hamnplats på hela
ön, och man kan endast förankra i lugnt väder eller då vinden
ligger från land. Uppkommer pålandsvind, måste man åter ge
sig därifrån eller gå rundt kring ön och lägga fartyget på
motsatta sidan. I frånvaro af is är dyningen ofta äfven i lugnt
väder så svår, att landning på den öppna kusten är omöjlig. Jan
Mayens största längd i nordost-sydväst är omkring 53 kilometer,
och den kan till formen förliknas vid en i denna riktning liggande
utdragen 8, hvars nordöstra del är bredare än den sydvästra. På
den förra dominerar vulkanen Beerenberg, medan endast smärre
kratrar finnas på öns sydvästra del.
Inga ord kunna tillräckligt måla Beerenbergs skönhet eller
det öfverväldigande intryck det gör. Denna kolossala vulkan
reser sig från hafsytan 2 545 meter högt. När vi den 12 juni hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
