Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2:a Häft. - Den svenska expeditionen till nordöstra Grönland 1899. Af A. G. Nathorst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
komma dit. Vi skildes snart åt för denna gång, ty jag var ifrig
att fortsätta, medan det var klart. Än kunde vi gå ett stycke
framåt, än måste vi ligga stilla på grund af tjocka. Den 1 juli
gingo vi för sakta maskin tre timmar på förmiddagen, men ett
stort isfält spärrade vår väg, och då i tjockan ingen öppning syntes
åt något håll, måste vi förtöja vid fältet. På aftonen satte isen
in mot det ställe, där vi lågo förtöjda, så att vi nödgades gå
därifrån och lägga oss på en annan plats. Detta skedde under
fortfarande disig luft, och underbart nog hade vi, såsom det senare
visade sig, lagt oss vid det enda ställe, där man kunde komma
igenom.
Klockan ett på morgonen den 2 juli blef jag purrad och gick
upp. Tjockan var borta, vädret klart, och där långt i nordväst
syntes ändtligen land, Pendulumön och omgifvande kust, mellan
74:de och 75:te breddgraden. Men isen såg svår ut. I det flere mil
långa isfält, vid hvilket vi voro förtöjda, fanns ingen genomgång,
blott antydan till en smal ränna just där vi lågo. Vi försökte
först att arbeta oss in, men det såg så osäkert ut, att jag föredrog
att vänta eller i värsta fall göra en lång omväg söderut, hellre än
att här bli fast. Vi drogo oss .tillbaka och rännanslöts. Men
mellan kl. tre och fyra på morgonen började den åter vidga sig, denna
gång på allvar, kaptenen begagnade genast tillfället, Antarctic
rammade utan uppehåll, hennes bog dref undan flaken, och
ändtligen var den värsta sträckan passerad. Det var rent af
underbart, det var som skulle ett snölandskap med ens hafva remnat
och erbjudit en förut okänd vattenled. Dessa hastiga växlingar
stå helt visst i samband med tidvattnet. Nu styrde vi genom flere
»klaror», passerade mellan stora isfält, rika på björnspår, rammade
ibland, och så voro vi ändtligen i öppet vatten mellan drifisen och
land. Med K. Segelsällskapets tretungade flagga hissad bar det
framåt, den fruktade isbarrieren var genombruten, vi hade nått
vårt egentliga forskningsfält vid Grönlands kust.
Då vi kommit innanför isen, var det soligt och klart, och
Pendulumön samt Sabineön lågo skenbart fria från is framför oss.
Men äfven den nordligare Shannonöns södra del tycktes isfri, och
dit lät jag nu styra hän. Men det blef ingen landstigning af, ty
när vi hade blott en half timmes färd åter, kom vår gamle fiende,
tjockan, och dolde allt. Vinden låg frisk mot land, och att i så
tät tjocka nalkas en okänd kust lät sig icke göra. Vi fingo nu
åter ligga bi, ej blott resten af denna utan de båda nästföljande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
