Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2:a Häft. - Den svenska expeditionen till nordöstra Grönland 1899. Af A. G. Nathorst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
9 juli, samma dag som den Sverdrupska depoten blifvit upplagd,
vandrade jag därför med jägmästaren NILSON öfver isen in mot
Germaniahamnen. Isen var jämn och stark, men hade börjat få
en mängd råkar och vakar, hvarför man fick göra åtskilliga
omvägar för att komma fram. Väl komna till stranden, besökte vi
genast ruinerna af tyskarnes astronomiska och magnetiska
observatorier, men intet tecken tydde på, att ANDRÉE skulle besökt
stället eller att öfver hufvud taget någon människa skulle vistats
där sedan tyskarnes öfvervintring. Vi besökte sedan de gamla
eskimåhyddorna, hvilkas tak voro instörtade, men för öfrigt ännu
noga visade, huru de varit konstruerade: ett större rum, omgifvet
af stenmurar, till hvilket förde en underjordisk gång.
Eskimåboningarnas förekomst här uppe är af stort intresse,
emedan numera inga eskimåer veterligen finnas förrän vid
Angmagsalik, nio breddgrader längre mot söder. 1822 fann CLAVERING
på den efter honom uppkallade ön en familj på tolf personer, men
sedan dess ha inga eskimåer i dessa trakter observerats. Märken
efter deras forna förekomst längs kusten under form af tältringar
och ruiner af vinterhyddor äro dock tämligen vanliga.
Under denna utfärd fick jag skjuta min första myskoxe, en
ensam tjur, som gick långt uppe på en bergplatå, dit det kostade
oss en lång och mödosam vandring att komma, en vandring som
blef ännu besvärligare, enär vi af obekantskap med djurets vanor
trodde oss böra iakttaga samma försiktighetsmått som i fråga om
det skyggaste villebråd. Djuret höll nu på att fälla sin vinterull,
som i stora partier hängde lös öfver det mörka taglet. Denna
ull är utomordentligt fin, och för dess skull vore myskoxen väl
värd att acklimatiseras i Europa.
Som det ju var osäkert, om vi skulle erhålla flere exemplar
af samma slag, beslöts att tillvarataga djuret så fullständigt som
möjligt. Vi återkommo vid midnattstid ombord, och redan kl. half
sex den 10 vandrade jägmästaren, kandidat ARWIDSSON, konservatorn
och sex man åter till stället, som fågelvägen torde hafva befunnit
sig cirka tre fjärdedels mil från Antarctic. Till transport af djuret
medfördes en af våra kälkar. Transporten visade sig svårare än
vi trott, ty det tog tolf timmar innan exkursionspartiet var åter,
men då voro också alla delar af myskoxen tillvaratagna.
Utom denne medförde man äfven huden af en isbjörn, som
doktor HAMMAR skjutit på isen.
På tal om björn vill jag nämna, att om vi ej haft andra arbeten,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
