Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2:a Häft. - Den svenska expeditionen till nordöstra Grönland 1899. Af A. G. Nathorst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
icke komma, på grund af kustisen, som betäckte Gael Hamkes
Bay och därifrån sträckte sig in öfver fjordarne, så långt man från
fartyget kunde se. Vid Kap Mary träffade vi en mängd
eskimågrafvar, som vid sedan utförd undersökning gåfvo flera kranier
och etnografiska föremål. Växtligheten stod nu i sitt fulla flor,
och myggen gåfvo oss en försmak af hvad som komma skulle.
Den 17 lyckades vi med båt intränga ett stycke långs öns
sydsida, i den öppning som fanns mellan isen och land. Vi
företogo en vandring uppför sluttningen till en hjord myskoxar på tolf
stycken, ej så mycket för att få skjuta någon, som för att
fotografera dem. Detta skedde också, fastän genom ett förbiseende
plåtarne blefvo misslyckade. Tre stora tjurar blefvo nedlagda,
och deras skallar och hudar voro en besvärlig börda för de fyra
män, som åtföljde oss. På aftonen drefs isen af en hastigt
uppkommen vind mot fartyget och tvingade oss att lyfta ankar. Vi
måste dock förtöja vid ett stort isfält hela natten, emedan isen
söderut var ogenomtränglig. Följande morgon hade den dock
åter glesnat så mycket, att vi kunde fortsätta söderut.
Jacksonön var otillgänglig, isen sträckte sig minst en svensk mil utanför
densamma. Men det säg bättre ut mot Kap Broer Ruys, och där
behöfde vi ej längre knuffa oss fram, utan gingo i en stor »klara»,
som sträckte sig ända till stranden, utanför hvilken vi ankrade.
Vi gingo här i land på den mest ödsliga och sterila mark man
gärna kan tänka sig, bildad af bergarter från en gammal vulkan,
som varit verksam under någon aflägsen geologisk period.
När vi på aftonen åter lyfte ankar för att svänga om udden
och på dess södra sida styra mot Frans Josefs fjord, var det med
stor spänning som jag afvaktade, huru isförhållandena skulle gestalta
sig. Ty sagda fjord var just det ställe, dit ANDRÉE, enligt min
mening, företrädesvis kunde tänkas hafva sökt sig väg, om han
öfver hufvud taget kommit till denna kust. De skildringar, som
PAYER och andra deltagare i den tyska polarexpeditionen 1869–70
lämnat öfver fjordens djur- och växtlif, äro nämligen så lockande,
att man vid läsningen af desamma ovillkorligen måste säga sig,
att här är det ställe, där man framför andra bör ha utsikt att
kunna uppehålla lifvet icke blott ett utan flera år.
Isförhållandena voro ej lofvande. Kustisen låg ännu fast
utanför fjordens mynning till norr om Bontekoeön, och endast vid
sydsidan af Hold with Hope kunde man långs stranden gå ett
stycke västerut mot Mackenziebukten. Vi gingo så långt västerut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>