Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3:e Häft. - Om »bipolaritet» i hafsorganismernas utbredning. Af Hjalmar Théel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
talrikare del af planktondjur, som af HÆCKEL[1] benämnes
meroplankton, är i motsats till den förra i så hög grad beroende af en botten,
att den är dömd till undergång, om den ej efter en viss begränsad
tid får sjunka ned på en för djurens fortsatta utveckling afpassad
botten. Meroplanktondjuren hålla sig sålunda endast en tid
sväfvande i hafvens vattenlager och ingå, sedan deras planktonperiod
är slut, i grundhafsregionens på bottnen fastsittande eller
kringkrypande djurvärld.
Plankton är till finnandes i alla så väl varma som kalla haf samt
synes vara fördelad i zoner. »Plankton är», säger HÆCKEL, »till
sin kvantitet föga beroende af de klimatiska differenserna zonerna
emellan, men till sin kvalitet påverkas den i högsta grad däraf och
på sådant sätt, att antalet djurarter, hvaraf plankton består, aftager
från ekvatorn mot de båda polerna.» Häraf synes, att
planktonfaunans sammansättning är en annan i de varma hafven än i de
kalla. Å andra sidan är det uppenbart, att många små organismer
kunna förflyttas med hafsströmmarne långt bort från sina egentliga
centra, hvar dessa än legat. Därigenom rubbas naturligtvis i
väsentlig mån den zonala fördelningen af planktonorganismerna. I
huru hög grad detta kan ske, är ännu ej möjligt att afgöra. Därtill
äro ännu alltför få iakttagelser gjorda. Under alla förhållanden
synas emellertid CHUN[2] och ORTMANN [3]gå mycket för långt, när de
under de senaste åren sökt bevisa, att ett utbyte af planktondjur
ständigt försiggår mellan de båda polarhafven, och att
förbindelsevägarne gå i de djupa, kalla vattenlagren under de tropiska och
subtropiska zonerna. Då djuren måste förflyttas genom
hafsströmmar, så förutsätter detta, att dylika djuphafsströmmar, som förbinda
de båda ishafvens vattenmassor, skulle existera, hvilket mig
veterligt ännu ej blifvit bevisadt.
Det är ett välkändt faktum, att likartade existensvillkor hafva
till följd en konvergens eller parallelism i djurens utveckling.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
