Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3:e Häft. - Om »bipolaritet» i hafsorganismernas utbredning. Af Hjalmar Théel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De båda ishafvens planktonfaunor, så påfallande lika till sina
beståndsdelar, synas bestyrka detta. Sålunda, för att påpeka några
exempel, uppträda i båda polarhafven så otroliga massor af små
växtorganismer (diatomaceer), att stora sträckor af deras vatten färgas
mörkt. Nordiska rotfotingar (Globigerina), nordiska manetdjur
(Cyanea) och kammaneter (Pleurobrachia, Mertensia och lobater),
nordiska små kräftdjur af copepodernas (Calanus och Mertridia) och
amphipodernas (Vibilia, Hyperia, Euthemisto etc,) ordningar, nordiska
pilmaskar (Sagitta) och manteldjur (Fritillaria) samt vissa af de för
det arktiska hafvet utmärkande vingfotingarne (pteropoder) – alla
hafva de mycket närbesläktade eller s. k. vikarierande former i den
antarktiska oceanen.
Ännu mer slående ter sig likheten mellan de båda ishafvens
faunor, när man tager i betraktande, att vissa former genom sitt
uppträdande i oerhörda massor gifva åt stora områden en alldeles
säregen prägel. Arktiska forskare hafva upprepade gånger med
förundran berättat om ofantliga molnliknande svärmar af små
praktfulla kräftdjur, Calanus finmarchicus och hyperboreus, som mött dem
på deras färder i ishafvet, och som förlänat milslånga sträckor af
hafvet en egendomlig, rödaktig färg. Inom det antarktiska
området uppträder en besläktad vikarierande form, Calanus propinquus,
likaledes i kolossala svärmar.
Öfverensstämmelsen mellan de båda polarhafvens
planktonorganismer är påtaglig och så stor, att man tvekar, huruvida den
blott och bart kan förklaras genom parallelism i utvecklingen,
framkallad därigenom, att djuren lefvat under i det närmaste liknande
förhållanden. Den pekar hän, synes det mig, mot ett närmare
genetiskt sammanhang. Att här i vissa fall verkligen är fråga om nära
släktskap, bevisas däraf, att man känner exempel på, att en och
samma art kan förekomma i båda ishafven. Sålunda omtalar
STEINHAUS[1], den tyske zoologen och kännaren af pilmaskarne, att Sagitta
hamata, en i norra polarbassängen vanlig pilmask, påträffats i
södra ishafvets kalla vatten under den 40:de breddgraden, och
Hamburgerzoologen MICHAELSEN[2] fann under sin expedition till
Eldslandet det nordiska manteldjuret Fritillaria borealis mycket allmänt
vid dess kuster. Jag har härmed blott velat fastslå, att en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
