Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3:e Häft. - Sällskapets förhandlingar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sällskapets förhandlingar.
Sammankomsten den 21 september 1900.
Ordförande: professorn, frih. G. DE GEER.
Ordföranden meddelade, att sedan senaste sammankomsten utkommit
dels h. 2 af Ymer för 1900, dels bandet 13 (årgången för 1893),
innehållande en omfångsrik afhandling af bibliotekarien dr E. W. DAHLGREN
om »de franska sjöfärderna till Söderhafvet i början af adertonde seklet».
Enligt Styrelsens beslut kommer detta arbete att öfverlämnas till alla dem
af Sällskapets ledamöter, som erlägga årsafgift med 10 kronor eller äro
ständiga ledamöter.
Dr N. EKHOLM lämnade ett meddelande om de tre senast funna
Andréebojarne. Dessa voro vid sammankomsten utställda jämte den i den
sist tillvaratagna bojen inneslutna depeschen. Till de närvarande
utdelades en facsimilereproduktion af nämnda depesch. Jfr tafl. 14.
Prof. Hj. THÉEL höll föredrag om »bipolaritefo i hafsorganismernas
utbredning. Se sid. 243—259.
Efter föredraget begärdes ordet af professor O. PETTERSSON.
Talaren hade genom hydrografiska studier kommit till en annan
uppfattning än föredraganden beträffande cirkulationen i oceanen.
Om man endast fäster sig vid ytkartan öfver Atlanten, finner
man, att de båda polarhafven äro åtskilda af en bred zon tropiskt
vatten med en temperatur som kan uppgå ända till 26°—28°. Detta
varma ytlager, som sträcker sig långt utöfver vändkretsarne åt norr och
söder, synes bilda en oöfverkomlig barrier för det arktiska och antarktiska
hafvets fauna och flora. Men betraktar man en hydrografisk profil, t. ex.
ett längdsnitt genom Atlanten vid 20° eller 30° v. l., så får man
intrycket, att detta varma ytlager spelar en mycket obetydlig roll i
förhållande till oceanens hela vattenmassa, ungefär som en oljedroppe fälld i
ett glas vatten. Det varma ytlagret drifves af de härskande vindarne
(passaderna o. s. v.) i vissa kretslopp och innehåller en särskild
planktontyp (CLEVES Desmoplankton). Under detsamma finner man oceanens djup
fyllda af väldiga tempererade och kalla vattenlager, som utan tvifvel till
största delen emanera från det antarktiska hafvet, såsom redan WYVILLE
THOMSON insett (Depths of the sea). Från den antarktiska djupbassängen,
det s. k. »Ross-deep», ända så långt mot norr som till Shetland-Faro-
Island är vägen öppen för den kalla floden genom Atlantens båda
djuprännor utan andra hinder än några låga trösklar eller tvärbankar, som
resa sig från bottnen till omkring 3 å 4000 meter från vattenytan. På
denna väg kunna de antarktiska vattenflödena [1] med sin plankton mycket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
