Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3:e Häft. - Notiser - Sjöforskningar i Lappland - Utrustningen af de för år 1901 planerade sydpolarexpeditionerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i midten når 221 m djup. Södra delen af sjön är däremot mycket grund
samt uppfylld af holmar och rullstensåsar; sjöns gamla aflopp torde ha
gått öfver östra bukten, sjön Kakel, till Byske älf. Numera står
Hornafvan genom Arjepluogströmmarna i förbindelse med Uddjaur och
Storafvan, hvilka sjöar endast äro ett 10-tal meter djupa och egentligen blott
utgöra öfversvämmad moränmark.
Sjön Storuman har i det hela samma karakter som Hornafvan och
består af tvenne bäcken, ett smalare djupbäcken i nordväst med djup
intill 135 m., samt ett grundare i söder med högst 15 m. djup. Äfven
här — i nedre änden af sjön — uppträda massor af morängrus samt
långsträckta rullstensholmar. Inom Ångermanälfvens flodområde erbjuder
den nära 6 mil långa, smala och fjordliknande Vojmsjön ett särskildt
intresse; den är i sin öfre del en enda stor djupränna af minst 145 m.
djup, men i sin östra tredjedel ett flackt och grundt bäcken af obetydligt
djup, sålunda af samma karakter som Hornafvan och Storuman. Däremot
har sjön Malgomaj en jämnt sluttande botten, hvars största djup uppgår
till 117 m. Den längre i öster, nedanför Malgomaj belägna Volgsjön (12 m.)
representerar här ofvannämnda sjöars grundare östra del. De inom
Ångermanland och nordliga Jämtland belägna sjöarna Tåsjön (58 m.), Flåsjön
(88 m.) samt Ströms Vattudal (73 m.) ha likaledes sina största djup
norrut och i midten, medan de södra eller sydöstra delarna äro
synnerligen grunda.
De stora sjökedjorna i Lappland måste uppfattas såsom äldre,
preglaciala erosionsrännor, hvilkas betydande djup sannolikt bevarats och
äfven möjligen i någon mån förstorats genom inlandsisens jöklar och egen
hufvudmassa, hvilken under isens afsmältning längst torde legat kvar
just öfver de stora sjöarna. För denna uppfattning talar, dels att isdämda
sjöar egentligen träffas först väster om den undersökta zonen, dels att
mera betydande moränmassor och framför allt rullstensåsar af större
dimensioner plötsligt uppträda först i sjöarnas nedre, östligare ände, där sålunda
de ursprungliga gamla erosionsrännorna blifvit utfyllda af glaciala
aflagringar. Sätter man gränsen mellan djupbäckena och flacksjöarna vid c. 20
m., falla öster om denna djupvattensgräns och utanför densamma de
östligaste sjöarna i Lilla Luleälfs dalgång, sjön Rappen, nedre delen af
Hornafvan, hela Uddjaur och hela Storafvan, nedre delen af Storuman, nedre
delen af Vojmsjön samt hela Volgsjön. Denna djupvattensgräns
sammanfaller i stort sedt ofta med formationsgränsen mellan urberget i öster och
de siluriska bildningarna i väster, hvilket skulle kunna tyda på äldre
dislokationer, ehuru sådana inom ifrågavarande sjöområde numera nästan
ingenstädes äro skönjbara.
—s.
Utrustningen af de för år 1901 planerade
sydpolarexpeditionerna pågår f. n. med största ifver. Längst torde i detta hänseende
den tyska expeditionen hafva hunnit. Angående densamma har nyligen
utkommit en broschyr af byggnadsrådet i tyska marinen KRETSCHMER,
medlem af den förberedande kommittéen. Utom en del upplysningar
angående expeditionens sammansättning och allmänna plan, hvilka mestadels
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
