Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4:e Häft. - Den svenska expeditionen till Beeren Eiland sommaren 1899. Af Joh. Gunnar Andersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
underlag med helt ringa lutning. Denna företeelse vill jag
provisoriskt benämna »detritusflytning».
Ofta ser man på försommaren, att dalbottnarna redan äro
snöfria, medan i smältning stadda drifvor ännu kvafligga på dalsidorna.
I detritusbildningen vid drifvans undre kant inmatas ständigt nya
kvantiteter smältvatten, tills marken får en grötartad konsistens
och börjar röra sig utför sluttningen. Detritusmassan rör sig ej
gärna med en bred front, utan nedflyter på något lämpligt ställe
i en samlad smal tunga, som i smått ger en helt illusorisk bild af
en glacier. Den uppblötta massan vid drifvans undre rand är
firn-området, slamströmmen är glaciertungan, som skjuter ned i dalen,
och äfven ändmoränen finnes där ofta i form af stenflisor, som
slamströmmen skjutit framför sig och hopat till en vall vid sin
nedre rand. Dessa »slamglacierer», som äro ytterst allmänna,
kunna någon gång antaga rätt betydande dimensioner. På
sluttningen af Oswalds förberg norr om Ellasjön uppmätte jag en
utflytning, som hade en bredd af 35 m. och en mäktighet hos den
utflutna massan af minst 2.1 m. »Ändmoränen» hade i detta
fall en förvånande bredd, nämligen 17 m., och bestod af hopskjutna,
på kant stående sandstensplattor, hvilka voro vackert koncentriskt
orienterade kring utflytningens rundade front. Detta exempel ger
en föreställning både om den betydande massa, som kan
transporteras i en enda slamström, och om den kraftutveckling, som en
sådan utflytning kan prestera, innan den hejdas i sin rörelse.
Min kamrat SWENANDER gjorde under sina botaniska arbeten
en iakttagelse, lika viktig ur biologisk synpunkt som belysande för
detritusflytningens omfattning och stora betydelse. Beeren Eiland
är sedan gammalt känd för sin ytterliga sterilitet, som visar sig ej
allenast i formfattigdomen, utan äfven i den nästan fullkomliga
bristen på all högre vegetation öfver rätt ansenliga sträckor.
SWENANDER fann nu förklaringen på detta senare förhållande.
Alla Beeren Eilands fanerogamer - med undantag af den lilla
först af honom funna Koenigia islandica - äro fleråriga, och dessa
växter kunna ej uthärda på flytmarken, där de lätt neddragas i de
rörliga slammassorna. Häraf kommer flytmarkens och därmed till
ej ringa del Beeren Eilands sterilitet. På dalsluttningarna fram
sticka här och där små kullar af fast berg ur detritustäcket, och i
dessa bergkullars klyftor och springor ha en del växter spirat upp,
bildande små oaser, som med sin grönska gladt sticka af mot den
omgifvande sterila flytmarken. SWENANDER har fullföljt sin studie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
