Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4:e Häft. - Den svenska expeditionen till Beeren Eiland sommaren 1899. Af Joh. Gunnar Andersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sedan drifisen försvunnit, har att uppvisa en dimfrekvens, som torde
vara utan like i det norra, polarområdet. .
Trots denna formfattigdom och delvis just genom densamma
erbjuder Beeren Eilands biologi några drag af intresse, hvilka jag
här skall söka skildra med ledning af dels den rika
förutbefintliga arktiska litteraturen, dels de specialuppsatser, grundade på den
sista expeditionens arbeten, som ny]igen blifvit publicerade.
Beeren Eilands ende ständige invånare bland däggdjuren är
fjällräfven, men till denne kan läggas äfven tvenne exklusivt
arktiska former, isbjörnen och hvalrossen, hvilken senare mer än
sälarna är bunden vid kusterna och därför med visst fog kan föras
till landets fauna. Isbjörnen torde ännu hvarje vinter öfver
drifisen vandra ned till Beeren Eiland, hvalrossen är däremot numera
alldeles fördrifven från ön. Men i början af 16oo-talet, då
engelsmännen begynnte utrotandet af detta storvildt, uppträdde isbjörnen
äfven sommartiden i små flockar, och tusentals hvalrossar lågo
uppkrupna på de få ställen, där stranden för dem var tillgänglig.
Beeren Eilands fågelfauna, nu ingående skildrad af SWENANDER,
är till sina allmänna drag rent arktisk, men innefattar dock några
former, som förläna den en viss sydlig prägel. Bland dessa arter,
hvilka alla tillhöra alkfåglarnas familj, kan först nämnas tordmulen
(Alca torda), som 1898 upptäcktes på Beeren Eiland. Denna fågel,
som häckar vid Skandinaviens kuster, äfven i Östersjön,
förekommer på Grönland, men saknas på Spetsbergen och Novaja Semlja.
Sillgrisslan (Uria troile), som är en form med sydlig
utbredning, har en nära släkting i den arktiska Uria Brünnichi. Den
förra, som är vida utbredd vid Skandinaviens kuster, förekommer
sällsynt på Sydgrönland, men saknas alldeles på Spetsbergen och
Novaja Semlja, medan den senare är en af det högarktiska
områdets mest karakteristiska fåglar. Båda dessa former förekomma
tillsamman i Beeren Eilands fågelberg.
Ett liknande fall är lunnefågeln (Mormon articus), som
uppträder under en sydlig form och en nordlig (v. glacialis). Vid
Skandinaviens kuster finnes endast den sydliga formen, vid Beeren
Eiland iakttogs bland massor af den sydliga formen endast ett
exemplar af v. glacialis, vid Spetsbergen däremot hade man
funnit endast v. glaciälis, tills KOLTHOFF, enligt ett välvilligt
meddelande, under sin expedition sistlidne sommar där träffade äfven
några exemplar af den sydliga formen.
Under 1898 års expedition gjorde jag några iakttagelser, hvilka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
