Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4:e Häft. - Sällskapets förhandlingar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sällskapets förhandlingar.
Sammankomsten den 16 november 1900.
Ordförande: professorn, frih. G. DE GEER.
Ordföranden meddelade, att sedan senaste sammankomsten h. 3 af
Ymer för 1900 utkommit.
Skriftställaren E. SVENSÉN höll föredrag om Sveriges gränser.
Begreppet naturlig gräns har växlat under tidernas lopp. Typiska
för två diametralt motsatta uppfattningar äro å ena sidan vår
storhetstids tankegång, att Sverige borde omfatta samtliga Östersjöns kustland,
och den andra GEORG ADLERSPARRES karta öfver Storsverige, som borde
omfatta Norge, Bornholm, Finland, ryska Karelen med Kolahalfön
intill Ladoga, Onega och Hvita hafvet, således ett till allra största delen
insulärt område. Växlingarna i uppfattning berodde på förändringar i
samfärdselns gång, som till stor del är bestämmande vid staters bildande.
Stater och riken uppstå nämligen lättast där, hvarest gen och
bekväm samfärdsel äger rum mellan närliggande länder och närsläktade
stammar. I forntiden, då vägarna till lands voro få och dåliga, gick
samfärdseln mest till sjös, och hafven verkade därför icke åtskiljande utan
förenande. Det helleniska folket omslöt alla Egeiska hafvets stränder, och
det romerska världsriket förvandlade Medelhafvet till en romersk insjö.
Från medeltiden anfördes liknande exempel, men i nyare tiden förvandlar
sig gränsbegreppet, sedan större stater uppstått och behofvet af en liflig
samfärdsel till lands mellan deras medelpunkter och periferier starkare
framträdt. Landsvägsnätet vidgas och blir tätare, och i den mån hafvets
relativa betydelse som samfärdsled minskas, ökas dess betydelse som gräns.
När stater började bildas i Norden, blef sålunda helt naturligt
Danmark ett Öresundsrike, Norge ett Nordsjörike och Sverige ett
Östersjövälde. Skånes land och folk stodo lika nära till Småland som till Seland,
ditåt samfärdseln pekade. Som herre öfver Sundets båda stränder kunde
Danmark kontrollera och efter behag trakassera Sveriges förbindelser
västerut, och trots frändskapen utgör vårt förhållande till Danmark
genom århundraden en fortsatt kamp om Öresund. Det vanliga talet,
att Sverige först genom freden i Roeskilde nådde sin naturliga gräns vid
Sundet, är oriktigt, ty Skåne kunde först då behållas, när Sundet genom
utvidgade landsvägar och tätare förbindelser till lands blifvit naturlig gräns.
På samma sätt kom i äldre tider Bohuslän naturligen till Norge, då
dess lifligaste förbindelser icke gingo åt svenska sidan, utan öfver
Kristianiafjorden. För öfrigt har de båda rikenas historia bestämts däraf, att deras
gräns gått genom öde byggder, och under hela sin tillvaro ha de, så att
säga, vändt ryggen åt hvarandra. Norge vände från början sitt anlete
mot väster och grep ut öfver de västliga öarna och Skottland, med hvilka
det länge stått i lifligare förbindelse än med Sverige.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
