Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häft. 1 - Ett bidrag till kännedomen om hästens förekomst i Sverige under stenåldern. Af Gunnar Andersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
84 | GUNNAR ANDERSSON.
varatagit på samma plats och som förevisats för rektor NEUMAN,
hvilken förklarat det vara ett enspetsadt horn af ung kronhjort.
Herr SJÖGREN har ock meddelat, att han på samma lokal gjort
»fynd från järnåldern». Det redan kända torde emellertid till fullo
ådagalägga, huru maktpåliggande det är, att en noggrann
arkeologisk och geologisk undersökning här utföres redan instundande
sommar, ty det är ju ingalunda osannolikt, att man här kunde
påträffa en -uråldrig offerplats. Att hästen under de efter stenåldern
följande skedena af den förhistoriska tiden spelade en stor roll som
offerdjur, är sedan länge fastslaget, och då det tillvaratagna
kraniet tillhört ett ungt djur - det kan icke ha varit användt som
riddjur - ligger antagandet nära till hands, att den ifrågavarande
hästen blifvit slaktad i offersyfte, ehuru för närvarande inga som
helst säkra bevis härför kunna anföras.
Nu beskrifna fynd har sitt intresse hufvudsakligen ur tvenne
synpunkter, nämligen dels den utomordentliga sällsyntheten af
hittills anträffade med stenåldersvapen otvetydigt sårade eller dödade
djur, dels ock för det bevis det lämnar för hästens förekomst i
sydligaste Sverige under den senare stenåldern. Det torde därför
ej vara ur vägen att i allra största korthet lämna en öfversikt af
de i Norden hittills i berörda afseenden gjorda fynden.
Såvidt mig bekant är, finnes i den svenska arkeologiska
litteraturen endast ett enda fall omtaladt, i hvilket ett djur skulle
blifvit träffadt af ett sten vapen, detta oaktadt under minst tvenne
mansåldrar uppmärksamheten varit riktad på uppspårande af fynd
af detta slag. Men äfven i detta fall finnes endast hålet efter
vapnet, medan själfva vapnet aldrig blifvit sedt. SVEN NILSSONZ
omtalar nämligen, att »sommaren 1840 upptogs, i min närvaro, från
bottnen af en djup torfmosse i södra Skåne, ett alldeles helt skelett
af den jättelika Vildoxen med platt panna (Bos Urus Skand. Fna.;
Bos primigenius BLUMENB.) och som, ett eller två år fore sin död,
blifvit träffad i ryggen af ett kastspjut, hvilket efter allt utseende varit
skodt med en flintspets. - – - Spjutkastet, som skett framifrån,
antingen under det djuret rusat mot jägaren, eller icke varseblifvit
honom, har träffat törnutskottet af r.sta ländvertebern (pl. VII. fig.
175) i en så spetsig vinkel mot benets yta, att det synes nästan
obegripligt, att spjutspetsen kunnat intränga, hvilket också varit
Skandinaviska nordens ur-invånare, 2:a uppl. Bd. i. Stockholm 1866, sid. 96.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
