Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häft. 2 - Sarjekfjällen. En geografisk undersökning. Af Axel Hamberg - 4. Den nuvarande topografiens utdaning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I/O AXEL HAMBERG.
där hårda bergarter föreligga, vara kraftigare än vattenerosionen och
på samma tid åstadkomma afsevärdt större resultat än denna; men då
istiderna förmodligen haft jämförelsevis kort varaktighet, är dock
det resultat, som af glacierer och inlandsisar medhunnits, mindre än
det, som det rinnande vattnet åstadkommit. Äfven ligger en
väsentlig skillnad däri, att isen har ringa förmåga att inleda
dalbildning, rinnande vatten däremot stor.
Dock hafva äfven ett stort antal forskare slutit sig till denna
förmedlande uppfattning, hvilken f. n. tyckes vinna allt mera
terräng. Bland dem, som på sista tiden ändrat åsikt i denna fråga,
torde DAvis1 vara att nämna i första rummet. DA vis hyste förut
samma uppfattning som HEIM, men har efter en jämförelse mellan
dalsystem, som varit nedisade, med sådana, som icke varit det,
kommit till en annan uppfattning. Den viktigaste skillnad, dessa
olika dalsystem visa, är följande. I vatteneroderade dalar börja
bi-dalarne, där biälfven flyter ut i hufvudälfven, eller åtminstone där
den flyter ut öfver hufvuddalens dalbotten. I ett område, som
varit nedisadt, har däremot hufvuddalen blifvit »ofver fördjupad»,
därigenom att isströmmen därstädes varit mycket mäktigare än i
bidalen. Den stora dalens botten och sidor hafva därför mycket
kraftigare eroderats än den mindres, den senares mynning har
därför flyttats allt högre upp på den förras sidor, bidalen har
öfvergått till att bli en »hängande dal». En hängande dal torde
ej genom vattenerosion kunna bildas, ty detta skulle förutsätta,
att biälfvens nedskärning i hufvuddalens sida skulle försiggå
långsammare än afspolningen af densamma.
Bidalarne i högfjällen äro i regeln »hängande», d. v. s.
hufvud-dalarne äro öfverfördjupade (fig 5 o. 6). Dock mynna åtskilliga stora
bidalar, som nu upptagas af stora glacierer (ex. Mikaglacieren), nästan i
nivå med bottnen i hufvuddalen. De hängande dalarnes mynningar
ligga ofta 300–400 m. öfver hufvuddalens dalbotten. Det är dock
ej säkert, att öfverfördjupningen genom iserosionen uppnått detta
belopp, ty bidalens mynning har förflyttats uppåt äfven därigenom
att hufvuddalen blifvit bredare (fig. 6). Dock torde helt visst
iserosionen i hufvuddalen kunna anslås till åtminstone iooa2Oom. I
bi-dalarne har väl iserosionen varit mycket mindre ej endast därför,
att isströmmen varit mindre mäktig, utan äfven därför, att dalen
i de flesta fall legat vid sidan om den kraftigaste isrörelsen.
1 Glacial erosion in France, Switzerland and Norway. Proc. Boston Soc. Nät.
Hist. 29 (1900), sid. 273.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
