Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häft. 3 - Sarjeksfjällen. En geografisk undersökning. Af Axel Hamberg (Forts. fr. h. 2.) - 12. Utrustning och färdsätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2/6 AXEL HAMBERG.
som jag i en tidigare uppsats framhållit.1 Den är nämligen
försedd med knappt meterlångt skaft och kan därför ej användas vid
de ofta förekommande vadningarna, för hvilka en nära två meter
lång staf erfordras. Förser man isyxan med så långt skaft, blir
den användbar vid vadning, men obekväm till ishuggning. För att
slippa medföra både staf och isyxa, har jag låtit göra ett nytt slags
staf, som skulle kunna kallas isstaf och medelst hvilken äfven
ishuggning kan utföras. I sin enklaste form återgifwes isstafven
i fig. 30 och består af en vanlig trästaf, i den nedre, på fig. ej
synliga änden väl broddad, i den öfre försedd med ett något böjdt,
i stafvens egen riktning rätt utstående blad. Ishuggningen utföres
genom att stöta stafven i dess egen riktning med bladet mot isen;
bästa effekten uppnås, om stafven föres något snedt, så att ej hela
eggen utan endast ett af bladets hörn stöter mot isytan.
Den schweiziska isyxan användes emellertid ej endast till
huggning af trappsteg i is, utan äfven vid klättring för att hugga tag
i högre liggande fästpunkter. Gifver man isstafven den form fig.
29 i profil visar, kan den användas äfven för nu ifrågavarande
ändamål. Med den åt sidan utstående kroken kan man nämligen
lika väl som med isyxan hugga sig fast i en brant sluttning, om
man håller på att åka ned eller om man vill nå en ojämnhet
framför sig och hala sig fram på sådan terräng, där lämpligt
fotfäste här och hvar saknas. Den utstående kroken bör man, om
möjligt äfven vid vanlig gång,vända ifrån sig för att icke skada
sig, om man snafvar.
Denna modell har, betraktad rätt framifrån, samma utseende
som fig. 30. Beslagens dimensioner inses af skalan. Stafvens längd
måste afpassas efter längden af den person, som skall använda den,
och vara sådan, att denne finner det bekvämt att fatta den
omkring tyngdpunkten. Han kan då utan nämnvärd ansträngning
svänga den i alla riktningar. För författaren, som är ungefär i.s
m. lång, lämpar sig en staf af 2 m. längd. Vikten af detta slags
isstafvar är omkring i -1.5 kg. och öfverstiger icke nämnvärdt
vikten af en vanlig schweizisk isyxa.
1 Turistföreningens årsskrift 1897, sid. 188.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
